Du känns hela tiden || Hov1

Kapitel 10 - Denise

Jag sitter och trummar med mina tummar på bordet jag sitter vid. Vendela och jag har sagt till tvillingarna att vi ska ses efter skolan, alltså att tvillingarna inte behöver vänta på mig när vi ska hem.

Jag vet ärligt talat inte vad det är dom har emot Noel, Oscar och Olle alltså. Det är det här upprepade samtalet om att 'han är en douche som bara bryr sig om sig själv'. Jag menar, jag kan väl få en egen uppfattning om honom? Jag vet att det bara är ett rykte anyway, och jag är inte typen som tror på massa rykten.

Hur som helst, min psykologi lektion är slut om 3 minuter. Alltså är klockan 15:17. Noel har skrivit att han väntar borta vid språk salarna, så så fort lektionen är slut är det dit jag ska.

"Okej hörni det var allt för idag. Vi ses imorgon", säger Agneta, läraren. Jag plockar fort iordning mina saker och anteckningsblock jag egentligen inte skrivit något i den här lektionen. Jag vet inte varför men jag är typ... nervös? Jag vet inte över vad dock, för det är ju knappast över att träffa Noel. Eller...? Det kanske är över att han ska fråga något om min, familjesituation. Kan man kalla det det?

Det är inte att jag är rädd på något sätt över att berätta för honom, det är bara det att alla som vet om att min mamma är sjuk alltid ska tycka synd om mig... typ. Jag fattar, det är hemskt och så men jag blir trött på alla medlidande leendena jag får så fort jag nämner min mamma. Usch, nej jag är ju hemsk att jag tycker synd om mig själv för att andra bryr sig om mig. Men jag har aldrig riktigt varit personen som visar mig svag, så det är där i det ligger antar jag.

"Denise? Hade du tänkt stanna över natten?", jag kollar upp och möter Agnetas ögon. Jag märker att klassrummet är tomt och det bara är vi två kvar.

"Ehm... förlåt", jag suckar och plockar ihop resten av mina grejer. Jag försvann bort i mina tankar, jag tänker mycket nu för tiden. Kanske lite för mycket.

"Äsch det är inget att be om ursäkt för. Har du bråttom någonstans?", hon pratar sådär lugnt som kuratorn på min gamla skola, som jag tvingades gå till av mina föräldrar efter att mamma fått sin cancer. För att jag skulle ha någon att prata med om allt som händer. Det är fint tänkt såklart, men jag håller helst mina tankar för mig själv.

"Inte riktigt, jag ska träffa någon", svarar jag och ställer mig upp istället för att åter igen försvinna bort i mina tankar. Jag skjuter in stolen och ler försiktigt mot henne.

"Okej då ska jag inte hålla kvar dig, vi ses imorgon Denise", jag nickar och säger hejdå till henne innan jag beger mig ut från klassrummet. Jag ser mig lite omkring och inser att det knappt är någon i korridoren.

Jag börjar gå bort mot salarna där Noel sagt att han väntar på mig. Jag rundar ett hörn och får syn på honom nästan direkt. Han sitter på en bänk och kollar ner i hans mobil.

Jag går sakta mot honom medan jag tar in vad han har på sig. Ett par svarta slitna jeans, en svart jacka han knäppt upp så man ser den gråa hoodien han har under. Han har på sig en svart mössa också, och har av någon anledning har han tagit på sig luvan på hoodien också.

Plötsligt kollar han upp och får syn på mig, han får ett svagt flin på läpparna innan han reser sig upp och går dom få metrarna som behövs för att komma fram till mig.

"Tja", vi får ögonkontakt när han kommer fram till mig. Hans ögon är fina, dom är blåa som typ halva världens befolknings också är. Men det är någon slags speciell blå, som jag aldrig sett förut. Slutsatsen är att han har väldigt fina ögon iallafall.

"Tja", hälsar jag på honom och vänder mig om för att börja gå tillbaka vägen jag kom ifrån. Jag hade stirrat på honom, såklart. Jag känner hur jag rodnar lite, konstigt nog.