Du känns hela tiden || Hov1

Kapitel 22 - Noel

Jag drar snabbt på mig jackan men låter bli att knäppa den, fast jag vet att jag antagligen kommer ångra det sen när jag kommer ut. Jag kopplar in mina hörlurar i telefonen och sätter sen in ena örsnäckan i örat.

Mobilen lyser upp och jag kollar i hopp ner i den för att få se om Denise hört av sig, vilket hon inte har. Varför skulle hon ha gjort det? Jag har inte hört något från henne sen i fredags, när jag lämnade av henne vid sjukhuset. Jag drog en snabb slutsats till att något hänt med hennes mamma, jag vet inte vad dock. Som sagt, hon har inte hört av sig.

"Hallå Noel ska du med till Christopher?", jag hoppar till en aning av Julias röst. Jag kollar ner lite på henne och märker att hon ler mot mig medan hon lutar sig mot skåpet bredvid mitt.

"Jag ska sticka hem tror jag", svarar jag på hennes fråga. Hon nickar.

"Ah okej, vi ses imorgon", jag besvarar hennes leende och kramar om henne innan hon försvinner iväg i korridoren.

Jag stänger igen skåpet och börjar röra mig ut från skolan. Jag skulle egentligen till Axel och göra musik nu, men han skulle typ iväg eller något så jag antar att jag får åka hem istället. Jag skulle ju kunnat hänga med Julia hem till Christopher men jag är ärligt talat inte på humör.

Jag öppnar ena entré dörren och går sen nerför den lilla trappan. Jag hade precis tänkt dra fram en cigg när jag får syn på någon, eller snarare några. Vendela och Elsa. Borde inte dom veta var Denise håller hus?

Jag låter cigg paketet ligga kvar i fickan och styr sen mina steg mot dom. Vad har jag liksom att förlora? Så vitt jag vet hatar alla Denise vänner mig, ibland vet jag inte ens varför.

Jag får ögonkontakt med Vendela som säger något till Elsa, vilket leder till att båda två tittar på mig när jag kommer fram till dom.

"Vad vill du?", Elsa tittar på mig med en dryg blick medan hon lägger armarna i kors. Vendela ler dock lite mot mig.

"Har du en tändare?", Vendela kollar upp lite mot mig. Jag nickar och räcker henne min tändare som legat i min jackficka. Hon tar emot den och tänder ciggen som låg mellan hennes läppar innan hon räcker tillbaka den.

"Asså jag vill inte störa eller nåt, men har ni hört något från Denise? Hon har inte hört av sig sen i fredags", frågar jag och lägger ner tändaren i min ficka. Jag kollar frågandes på dom.

Dom utbyter en blick med varandra innan dom kollar på mig igen, Elsa aningen elakare än Vendela.

"Vi har inte hört så mycket sen i fredags heller, du har väl gjort något", Elsa himlar lite med ögonen när hon yttrat meningen. Jag? Har jag gjort något?

"Men tror ni inte något hänt? Man slutar ju inte bara höra av sig helt plötsligt", fortsätter jag fråga förvirrat.

"Du känner inte Denise, hon gör så här ibland. Senaste var när-", Elsa avbryter sig själv mitt i meningen.

"När hennes mamma fick cancer", avslutar Vendela. Dom kollar på varandra igen, kommunicerar dom typ genom blickar eller?

"Vet du ens om det? Att hennes mamma är sjuk?", Elsa höjer lite på ögonbrynen medan hon kollar på mig. Jag himlar bara med ögonen.

"Jag vet inte riktigt, jag har bara käkat med hennes familj några gånger", svarar jag lätt irriterat. Egentligen är ju dom rätta orden 'någon gång', eftersom jag bara ätit med Denises familj en gång men det behöver ju inte dom veta. Jag har inte ens fått ut något av det här samtalet. Jag hör Vendela sucka.

"Vi har inte hört något, oroa dig inte allt är säkert lugnt. Jag hör av mig om jag får veta nåt", Vendela ler vänligt mot mig. Jag nickar lite.