Du känns hela tiden || Hov1

Kapitel 28 - Noel

"Hallå?!", Denises röst ekar ut i det tomma huset. Hur jag vet att det är tomt? Änglas skor som hon alltid har på sig är inte här, och om jag förstått allt rätt skulle Denises farmor hämta Ängla innan dom kom hem. Snabb slutsats, ingen är hemma.

Denise tänder lampan i hallen och får snabbt av sig hennes skor, precis som jag. Hon går in några steg i hallen när hon hängt upp sin jacka på en utav krokarna och vänder sig mot mig.

"Vad vill du göra?", frågar hon och ler svagt. Jag hänger upp min jacka och går långsamt fram till henne.

"Vad vill du göra?", frågar jag tillbaka med extra betoning på du. Hennes leende växer.

Hon biter sig svagt i läppen innan hon tar tag lite i min tröja, och drar mig närmare. Jag flinar svagt mot henne innan hon låter hennes läppar möta mina. Hon går inte ens försiktigt fram, utan drar mig bara närmare och närmare för varje sekund medan hon ber om inträde till min mun.

Hon börjar backa bakåt in i vardagsrummet utan att avbryta kyssen. Jag drar ifrån några sekunder, endast för att putta ner henne i soffan och lägga mig över henne, innan jag för samman våra läppar igen. Enda sen första gången jag träffade Denise har jag vetat att det är något speciellt med henne, och det säger jag inte bara för att hon just nu virrar hennes ben om min kropp och har lagt armarna runt min hals...

"Denise", jag mumlar hennes namn mot hennes läppar, vilket hon total ignorerar och fortsätter med kyssarna. Jag lyfter upp huvudet lite och kollar ner på henne, hon biter sig svagt i läppen och ser förvirrat på mig.

"Vad?", hon tar djupa andetag. Jag ser aningen osäkert på henne.

"Jag vet inte om det här riktigt är rätt tillfälle", säger jag tyst och hon ser mer förvirrad ut. "Jag ska till ungdomshälsan på måndag, kan du hänga med?". Det verkar ta ett par sekunder för henne att ta in vad jag sa, för hennes förvirrade ansiktsuttryck utbyts efter en stund till ett ledsamt leende.

"Jag kan inte på måndag, inte på hela dagen", hon ser fundersamt på mig och drar lite i mitt hår. "Kan du inte snacka med Ludwig eller någon? Han kommer fatta". Hon ler försiktigt mot mig.

"Jag vet inte", jag suckar svagt och ger henne en fundersam blick.

"Jo jag lovar, han kommer fatta och du kommer må bättre utav det", hon ler svagt och hennes ögon börjar vandra ner till mina läppar igen.

"Men alltså... Nej jag vet inte, det känns så konstigt bara", säger jag fundersamt, jag hinner inte göra något annat förrän hon har dragit ner mig emot henne och återförenat våra läppar igen. Jag kysser henne tillbaka några gånger, men när hon åter igen vill fördjupa kyssen drar jag tillbaka och sätter mig upp i soffan.

Hon kollar upp på mig lite grann och sluter ögonen innan hon suckar. Jag flinar svagt emot henne.

"Hur sexuellt frustrerad är du på en skala från ett till tio?", frågar jag och hon öppnar direkt ögonen och kollar förvånat på mig. Hennes mun öppnas svagt innan hon ser lite irriterat på mig istället.

"Noll", svarar hon innan hon sätter sig upp bredvid mig, hennes ena ben ligger över mitt. "Jag tycker du ska berätta för Ludwig", säger hon sen bestämt. Jag höjer lite på ögonbrynen.

"Okej så nu kan du snacka om det?", hon himlar med ögonen.

"Du borde det", säger hon bara och ignorerar min fråga. "Allt kommer bli mycket enklare för dig i så fall". Jag ger henne en förvirrad blick.

"Vad menar du?", frågar jag och lägger huvudet lite på sne.

"Men alltså. Ett du kommer inte behöva smyga med det som du gör nu. Två, dina vänner kommer uppskatta att du berättar för dom. Även fast du bara berättar för Ludwig först. Tre , för att det är bra att prata om sina problem... och känslor", hon lägger till det sista med ett litet leende. Jag nickar långsamt.