Du känns hela tiden || Hov1

Epilog

"Vad gör du för något?", jag kollar bort mot dörröppningen och ler svagt när jag får syn på Ängla.

"Jag lockar håret", svarar jag på hennes fråga och ser i ögonvrån att hon går in i badrummet.

"Får jag också locka håret?", fortsätter hon fråga. Jag skrattar lite och kollar på min egen spegelbild.

"Du har ju redan lockar i håret, som är naturliga", Ängla sätter sig på toalett locket när jag drar ut sladden till locktången. Jag försöker dra en hand genom håret men inser snabbt att det är lite för varmt för att jag inte ska få ont av värmen.

"Men ändå, jag vill också", jag skrattar igen åt henne. Varför är min lillasyster så fin? Varför fick hon så fina lockar och inte jag? Jag ljuger om jag säger att jag inte är avundsjuk.

"Jag tror inte du behöver det", säger jag och ler mot henne, vilket hon besvarar.

Jag kollar mig i spegeln igen och låter mina ögon svepa över min klädsel. En svart lite utsvängande kjol, en långärmad vit polo tröja plus Vendelas skinnjacka. Som jag inte själv valt att ha på mig.

First of all, jag ska vara inomhus hela dagen. Varför ska jag ha på mig en jacka inomhus? Jag antar att jag får lita på Vendela. Som hon sa tidigare idag, "vill man vara fin får man lida pin". Finns ingen logik i det dock. Vilket leder mig till nummer två, varför måste jag vara fin när jag bara ska träffa min släkt? Det är inte som att dom kommer döma mig om jag har mjukisbyxor på mig och är osminkad direkt.

Jag drar en hand igenom mitt nu lite svalare hår, när toalett dörren öppnas och jag får syn på Noel.

"Kommer ni? Ni missar allt folk när ni står här uppe", jag nickar lite innan jag vänder mig mot Ängla.

"Ska vi gå ner till dom andra?", frågar jag och ler lite mot henne, som om hon inte märkt att Noel är här. Hon reser sig upp från toaletten.

"Kan du bära mig?", jag höjer lite på ögonbrynen mot henne.

"Du är sex år, du kan-", jag avbryter mig själv när Noel lyfter upp henne, och ger sen båda två en lite irriterad blick.

"Om Ängla vill bli buren, ska hon få bli buren", säger han och jag himlar med ögonen. Jag ser att han retas dock.

Vi kommer snabbt ut från badrummet och nerför trappan, jag stannar till lite på sista trappsteget och vänder lite på huvudet när Noel går förbi mig i trappan.

"Vad är det?", han vänder sig mot mig och ger mig en lite orolig blick. Jag ler svagt mot honom.

"Ibland förstår jag inte vad min farmor håller på med", svarar jag ärligt. Hon hade kommit med den "briljanta" idén att vi skulle ha någon slags släktträff, och bara ha roligt och slappna av typ. Jag fattar inte ens hur hon tror att man kan slappna av efter något sånt här, att något i ens närhet gått bort. Det känns som att jag varit på helspänn sen... pappa ringde den dagen. Eller jag har inte varit på helspänn exakt hela tiden...

"Hon försöker bara vara snäll, det är en fin gest av henne", säger han och jag nickar långsamt.

Hela mitt hem är in princip fullt med människor, min släkt alltså. Eller några släktingar iallafall. Mormor och morfar är inte här som exempel.

"Vem har vi här då?", jag vänder huvudet och får syn på Johan, min farbror, som kommer gående ut från vardagsrummet. "Jag har inte hört något om en kille Denise", han höjer lite på ögonbrynen.

"Nej jag känner ju dig, så varför skulle jag höra av mig om något sånt här?", frågar jag och han skrattar.

"Jo då förstår jag dig, vad heter denna unga herren då?", fortsätter han och jag himlar med ögonen åt hans ordval. Noel skrattar dock lite åt honom.

"Noel, trevligt att träffas", jag lägger armarna om Noels hals och kramar om honom bakifrån. Med tanke på att jag står på trappsteget är vi nästan lika långa. "Jag skulle skakat hand om inte", han ger Ängla en blick. "Ja...". Johan skrattar bara.

"Trevligt att träffas Noel, jag är Johan Denises farbror", Noel nickar svagt åt honom.

"Aha så du är inte Denises bror hon glömt berätta för mig om?", frågar han och höjer lite på ögonbrynen, och jag himlar med ögonen igen. Johan fortsätter skratta.

"Behåll honom Denise!", uppmanar han och jag nickar. "Ska jag kanske ta över lite här", säger han sen och sträcker sig efter Ängla.

"Vad ska vi göra?", frågar hon nyfiket när Johan tar emot henne så han bär henne istället för Noel.

"Jag hörde att det finns glass i kylskåpet", "viskar" Johan och Ängla ler förtjust innan dom försvinner in i köket.

"Vad ska vi göra?", Noel vänder lite på huvudet och kollar på mig. Jag ler svagt mot honom efter hans imitation av Ängla.

"Jag vet inte ens", svarar jag och han skrattar svagt.

"Hur känns det?", frågar han försiktigt med blicken fortfarande på mig.

"Jag vet inte ens", säger jag igen och lutar hakan mot hans axel. Han luktar gott.

"Har du snackat något mer med din pappa?", fortsätter han fråga tyst, och jag känner att han kollar på mig medan jag inspekterar en tavla i hallen, som om jag inte sett den hundra gånger tidigare.

"Inte så mycket, han bor fortfarande hos farmor och farfar. Så vi har inte pratat sen i måndags", svarar jag och han nickar långsamt. Jag försöker ge pappa det utrymme han behöver just nu, när han är redo att snacka och komma tillbaka hem igen så gör han det. Jag ska inte snabba på allt liksom.

Jag tror det var så Noel tänkte angående mig, att han inte skulle tvinga mig till att prata om något och låta mig komma till honom när jag var redo för att prata. Det fungerade ju jätte bra. Jag öppnade upp mig om allt, i måndags, efter att vi haft lite kul hemma hos honom... I måndags är även senaste gången jag pratade med pappa, när vi hade varit på begravningsbyrån.

"Han kommer till dig när han är redo", Noel ler svagt mot mig och jag nickar lite.

"Jag vet", svarar jag tyst och går ner det sista trappsteget.

"Denise kom in hit och presentera oss för den fina pojken du har med dig", jag vänder huvudet in mot vardagsrummet och nickar mot min faster. Jag vänder huvudet tillbaka mot Noel och biter mig lite i läppen.

"Det löser sig, det gör allt", säger jag och gör sen en ansats till att gå ut i vardagsrummet, när han lägger ena armen över mina axlar och gör så jag vänder mig mot honom igen. Jag kollar lite frågande upp på honom men kan inte låta bli att le.

"Vet du vad?", han ser lite mystiskt på mig när jag skakar på huvudet. "Jag älskar dig, massvis". Jag kollar ner i backen en sekund innan jag ser upp på honom igen.

"Jag älskar dig också."