Du känns hela tiden || Hov1

Kapitel 23 - Noel

Jag vet inte vad jag ska säga, jag kände inte Denises mamma liksom. Eller Annika som hon heter, eller hette... Jag kan inte ens föreställa mig sorgen Denise känner just nu. Som sagt jag vet inte vad jag ska säga, eller göra.

Som vilken annan vettig människa som helst kom jag fram till att vi inte kan stå inne på Ica och gråta, eller ja Denise kan inte göra det. Hon sa att hennes farmor sagt åt henne att gå ut i friska luften och ta en promenad, eftersom hon inte varit ute på hela helgen. Hennes farmor hade kommit hem till dom i förrgår, i lördags, och hjälpt till att ta hand om Ängla. Varken Denises pappa eller Denise klarar ju liksom av det i nuläget.

Hennes farmor hade gått ut med Ängla på någon promenad nu på eftermiddagen, Denise ville inte hänga med men hade ändå tvingats gå ut. Hon skulle bara gå till Ica men bröt ihop när hon såg något hennes mamma tyckte om att äta. Efter det dök jag upp.

Jag hade förslagit att vi skulle köpa något vi kan laga tillsammans så hon kan få tänka på något annat en stund. Hon hade tvekat till en början men efter många om och men gick hon med på det.

Så nu står jag här i hennes kök, aningen borta och förvirrad. Hon har stuckit upp till hennes rum för att byta kläder och lämnat mig ensam här nere. Hon har sagt att vi är ensamma hemma, så jag antar att hennes farmor och Ängla fortfarande är ute. Jag har ingen aning vart hennes pappa håller hus dock, och jag lär nog inte fråga om det heller.

Deras kök är rätt mysigt, det är ganska litet men det finns någon charm i det hela. Det gula ljuset som lyser upp gör det hela hundra gånger mysigare dessutom.

Jag störs i mina tankar av att Denise dyker upp i dörröppningen. Hon har tagit på sig ett par gråa mjukisbyxor, ett svart linne och vad det ser ut som ett par svarta sockar. Jag ler försiktigt mot henne.

"Du är så vacker", hon besvarar mitt leende innan hon går fram till mig där jag sitter på en av stolarna runt köksbordet. Hon ställer sig mellan mina ben och lägger sen armarna om min hals. Jag placerar mina egna armar runt hennes midja och drar sen ner henne så hon sitter i mitt knä istället.

"Skulle vi göra pannkakor?", frågar hon och ler lite när jag nickar "Bra, Ängla älskar pannkakor". Jag skrattar svagt och känner att hon drar sina fingrar igenom mitt hår.

"Är du bra på att knäcka ägg?", frågar jag och hon kollar konstigt på mig innan hon börjar skratta. Jag har saknat att höra hennes skratt.

"Jätte bra", svarar hon på min fråga och kollar fundersamt på mig. Jag höjer lite på ögonbrynen.

"Då är det upp till bevis", säger jag, hon biter sig lite i läppen och nickar innan hon ställer sig upp. Hon tar fram en bunke och ställer den på köksbänken, innan hon börjar plocka fram alla ingredienser.

Jag reser mig från stolen och börjar hjälpa till att blanda smeten till pannkakorna. Hon använder ett deciliter mått när hon häller i mjölken och mjölet.

"Här", hon räcker mig vispen som jag tar emot innan hon går till kylskåpet och tar ut tre ägg. Hon vänder sig mot mig och jag flinar svagt mot henne, vilket hon svarar på genom att bara himla med ögonen. Hon går fram till bunken och slår ägget mot kanten några gånger. Inget äggskal kommer med i smeten och jag kollar överdrivet impat på henne.

"Wow en naturbegåvning", hon skrattar svagt innan hon gör likadant med dom två andra äggen.

Hon slänger äggskalen innan hon tar fram en stekpanna. Jag slutar vispa och kollar på henne när hon häller i lite smör i stekpannan. Hon lutar sig sen lite mot köksbänken bredvid spisen.