Du känns hela tiden || Hov1

Kapitel 26 - Noel

Jag går försiktigt uppför trappan till övervåningen, klockan är snart halv nio och jag har precis lämnat Ängla på hennes förskola i daglig ordning. Amanda börjar känna igen mig när jag är där hela tiden, en av fröknarna alltså. Jag vet inte om jag ska tycka att det är kul eller sorgligt.

Jag kollar först in i Denises rum, som är tomt, så jag drar en snabb slutsats till att hon fortfarande är i hennes föräldrars sovrum. Dom tidigare dagarna har hon varit vaken när jag kommer från Änglas dagis, men inte idag tydligen.

Jag öppnar försiktigt dörren lite grann, så jag inte väcker henne ifall hon skulle sova. Jag märker att en mobil lyser upp rummet en aning och drar en snabb slutsats tills att hon är vaken.

Jag stänger igen dörren efter mig och lägger mig sen ner där jag spenderat hela natten. Det kändes rätt konstigt till en början att sova med både Denise och Ängla, men efter ett tag blev jag väl... van? Är det rätt ord? Det var inte alls konstigt iallafall. Jag tycker bara mest att allt är så svårt liksom, jag vet inte hur jag ska reagera på allt som händer. Typ när Denise är ledsen, vad vill hon att jag ska göra? Ska jag krama om henne, eller vill hon att jag ska backa? Jag vet att jag bara kan fråga henne, men jag vill inte vara för på. Liksom hon får snacka om det med mig när hon känner sig redo, om hennes mamma alltså.

"Shit jag märkte inte att du var hemma", säger hon och skrattar svagt. Hon ligger på rygg i sängen, lite mer mot hennes mamma sida. Jag har lagt mig ytterst, och lägger snabbt mina armar om henne. Hon trasslar ihop våra ben lite grann, och jag märker att hon ryser av min beröring. Antagligen för att jag är så kall.

Jag stämmer in lite i hennes skratt och lägger mig på sidan i sängen, och kollar ner på henne. Hon har fortfarande på sig min tröja som hon haft på sig sen jag kom hem igår. Eller ja kom hem och kom hem, jag bor ju inte här. Men sen jag kom hem till Denise.

Hon släcker mobil skärmen och lägger sen undan mobilen på andra sidan sängen. Hon lägger sen hennes ena arm om min nacke och  drar mig lite närmare, jag lägger huvudet vid hennes hals och sluter ögonen.

Jag känner hur hennes kroppsvärme sakta tinar upp min kropp. Det börjar bli mycket kallare nu för tiden.

"Vill du göra något speciellt idag?", frågar jag tyst. Jag känner att hon lägger sin andra arm om min hals också, och börjar sen dra hennes fingrar igenom mitt hår.

"Som vad?", frågar hon lika tyst som jag gjort. Jag höjer huvudet lite grann och kollar upp på henne, eftersom hon ligger längre upp i sängen än vad jag gör. Våra läppar hamnar farligt nära varandra, men hon har fortfarande blicken uppe i taket.

"Det beror på vad du vill, och orkar", svarar jag på hennes fråga.

"Jag vill bara komma ut en stund", säger hon och vänder sen huvudet lite mot mig så vi får ögonkontakt. Det är nästan att jag kan se hur sårbar hon är.

"Visst, det blir bra", jag ler svagt mot henne och hon nickar lite. Sen lutar hon sig fram litegrann och ger mig en snabb kyss innan hon sätter sig upp i sängen.

"Jag tror jag hade något slags breakdown igår", säger hon och sätter sig som en skräddare och vänder sig mot mig medan jag fortfarande ligger ner i sängen. "Förlåt om du typ blev obekväm eller något". Jag ler mot henne.

"Du behöver inte be om ursäkt, jag fattar", hon nickar lite innan hon tar tag i hennes mobil och reser sig upp från sängen. Hon kollar sig i en liten spegel på en byrå innan hon vänder sig mot mig igen.

"Kommer du?", hon räcker ut ena handen. Jag skrattar lite åt henne men låter henne dra upp mig ur sängen. Hon verkar på bättre humör idag, eller inte bättre. Men bra typ.

"Vad ska vi göra?", frågar jag lite förvirrat när hon leder oss in i hennes rum.

"Vi ska ut, jag vill komma ut nu", hon släpper min hand och går fram till garderoben i hennes rum. Hon tar fram ett par svarta jeans och byter om medan jag kollar runt lite i hennes rum.

Hon har mycket bilder här inne, mycket på hennes familj. Jag kollar på en bild som står på hennes nattduksbord. Den är på Denise och Annika. Jag ler svagt när jag ser den, de ser så glada ut. Jag granskar bilden en stund, den är inte tagen för så jätte länge sen. Denise ser sig lik ut, men inte hennes mamma. Det måste varit innan cancern kom in i deras liv.

"Ska vi sticka?", jag vänder mig mot Denise igen. Hon har på sig ett par svarta byxor, min svarta hoodie och en mössa. Jag nickar och sekunden efter har hon börjat bege sig ner mot undervåningen.

Jag hänger efter och när vi kommer ner i hallen tar jag snabbt på mig en egen mössa och sen ytterkläder. Hon tar upp ett par nycklar och kollar på dom några sekunder innan hon ser upp på mig igen.

"Kan vi inte äta någonstans också?", frågar hon och jag nickar. Hon lägger ner hennes mobil i fickan och öppnar sen ytterdörren.

Det har blivit lite varmare ute iallafall, inte för att det är så varmt egentligen. Det är början av November liksom.

"Vart vill du äta då?", frågar jag när hon låst ytterdörren och vi börjat gå längst trottoaren. Varken hon eller jag har vantar på oss, ändå blir min hand varm när hon tar tag i den och flätar ihop våra fingrar.

"Jag vet inte, det spelar ingen roll", hon ler lite mot mig, vilket jag besvarar.

-

Cirka 20 minuter senare sitter vi på ett tåg in mot lite mer centrala områden. Denise tyckte tydligen det blev tråkigt att gå efter en stund, men det var så kallt så jag kan väl inte döma henne direkt.

Hon hade som en vana tagit fram sina hörlurar, gett mig ena snäckan och sen satt på Veronica. Som alltid. Men det är ju fint. Liksom om jag sitter på tåget ensam och en Veronica låt kommer på bläddrar jag förbi den, det är ju min och Denises grej. Att lyssna på henne tillsammans.

Denise tar tag i min hand och börjar leka lite med mina fingrar. Hon ser väldigt tankspridd ut, men jag bestämmer mig för att inte fråga om det. Jag är väldigt försiktigt med vad jag frågar nu på senaste. Jag vill inte säga något fel eller så, det är rätt komplicerat. Men jag tänker att hon får komma till mig som sagt, när hon känner att hon vill snacka om det. Eller vad som helst.

"Noel?!", jag väcks ur mina tankar och kollar ner mot Denise, som i sin tur kollar upp på någon bakom mig.

"Tja, vad gör ni här?", jag ger Ludde en förvirrad blick medan han sätter sig ner mittemot Denise. Dante slår sig ner mittemot mig i fyrsätet.

"Vi ska dra till Axel, vad gör ni här?", frågar han tillbaka och ser lite menande på mig och Denise.

"Vi ska bara äta någonstans. Vad ska ni göra hos Axel?", jag kollar ner lite mot Denise som yttrat meningen medan jag flätar ihop våra fingrar igen.

"Äh, jobba lite bara typ. Vill ni hänga på? Vi har käk", svarar Dante på hennes fråga och nickar lite mot en påse de ställt ner på marken. Denise kollar upp på mig och jag lägger huvudet lite på sne och ler svagt mot henne, låter henne bestämma själv. Hon vänder huvudet tillbaka mot Dante.

"Visst", svarar hon och Ludde spricker upp i ett stort leende. Jag får lite flashbacks till för någon vecka sen när killarna sagt att dom vill träffa Denise igen, och hänga med henne liksom. Kul att hon vill samma sak.

Jag kollar upp och möter Luddes ögon. Han flinar lite och blickar ner mot mina och Denises sammanflätande fingrar. Han höjer lite på ögonbrynen, vilket leder till att jag himlar med ögonen. Han vet om att jag in princip bott hos Denise hela veckan, så varför skulle det vara en big deal att vi håller varandra i handen? Men Ludde är ju Ludde på andra sidan.

Det känns rätt bra nu, även fast allt kanske inte är så bra. Men allt kommer bli bättre. Jag tror dessutom att Denise behöver komma ut och försöka tänka på annat, även fast hon måste få sörja sin mamma. Det är svårt, speciellt när jag inte vet hur hon vill ha det. Jag vill ju att hon ska snacka om det men samtidigt vill jag inte pressa henne till det. Det är grejen liksom, hon måste få alla tankar ur sig. Hon borde snacka med någon med andra ord. Jag kanske kan fråga nästa gång jag är på ungdomsmottagningen? Vad jag borde göra, för jag har ingen jävla aning.