Du känns hela tiden || Hov1

Kapitel 14 - Denise

Jag suckar högt och irriterat, nästa gång en människa säger att 'Noel inte är bra för dig' kommer jag halshugga någon. Det är det ända jag har hört idag, från när jag, Oscar och Olle åkte med tunnelbanan till skolan till nu - lunch rasten. En hel förmiddag. Varför lackar dom ens över det nu? Plus, Olle har redan skällt ut mig för att jag var med Noel i fredags. Vilket han inte ens har någon rätt att göra?

"Kom igen, du vet att jag bara vill ditt bästa när jag säger såhär", Olle ställer sig i vägen när jag ska gå ut från klassrummet. Jag kollar irriterat upp på honom, hans bruna lockar hänger ner lite över hans ögon när han kollar ner på mig.

"Och du vet att jag inte pallar när du säger som du gör, ändå fortsätter du?", frågar jag irriterat och möter hans gröna ögon.

Tvillingarna ser faktiskt rätt bra ut, inte för att jag skulle erkänna det högt. Men människor har faktiskt jämfört dom med Leonardo Dicaprio, en ung Leo alltså. Men det vägrar jag också erkänna, med tanke på att jag en gång i tiden haft någon slags crush på unga Leo och det skulle bara bli fett skevt isåfall.

Han verkar inte ha något svar på min fråga så jag suckar bara ännu en gång innan jag går förbi honom och ut från klassrummet. Jag joggar nerför trappen med Olle hack i häl. Jag tar vänster när jag kommer nerför trappan och börjar gå mot mitt skåp.

"Denise kom igen, var inte sån", han går bredvid mig nu. Jag tar upp min mobil för att kolla på klockan, jag skulle mött Vendela och Elsa vid matsalen 11:30. Det var för fem minuter sen. Noel har såklart skickat x antal snaps också som gräddet på moset, dock ignorerar jag honom och lägger tillbaka mobilen i fickan igen.

Jag, eller vi, kommer fram till mitt skåp. Olle lutar sig mot skåpet till höger om mitt. Jag slänger in mina böcker innan jag vänder mig mot honom för att svara på det han sa.

"Vad menar du med 'var inte sån'? Hur är jag?", frågar jag och höjer lite på ögonbrynen. Han lägger handen mot pannan och jämrar sig besvärat men jag fortsätter bara kolla på honom "Huh?".

"Att du blir arg över att jag bryr mig om dig! Jag märker ju att du förändras när du umgås med honom", svarar han irriterat och jag kollar förvirrat på honom.

"Jag "förändras" inte, vet du ens vad du snackar om?", min röst är minst lika irriterat som hans. Men jag är trött över att ha den här konversationen.

"Du kommer försent till lektioner vilket du aldrig gjort tidigare, din attityd har förändrats, du sticker på fester och umgås med honom och gör gud vet vad", jag stänger igen skåpet rätt kraftigt och märker att människor kastar blickar åt det plötsliga ljudet.

"Du vet ingenting, okej? Vem är du att sitta och döma mig för små saker jag gör, som vilken annan tonåring också gör? Jag pallar verkligen inte", säger jag tröttsamt. Jag har redan sagt till honom att inget hände mellan mig och Noel på festen förra veckan, varför tror han mig inte? Han ska vara min bästa vän men ändå tror han mig inte?

Jag kollar upp och möter hans ögon som är mörka. Sa jag något fel? Jag har aldrig varit rädd för Olle men ärligt talat, mitt hjärta hoppade över ett slag när jag såg honom, och inte åt det positiva hållet.

Sen inser jag att det som hände med hans blick inte är på grund av mig, det mörka i hans ögon förändrades inte på grund av något jag sa. Jag förstår dock vad det är så fort jag känner hur någon kramar om mig bakifrån, det kan även vara för att jag känner doften av hans parfym. Jag kniper igen ögonen och suckar för mig själv.

Jag kollar upp lite och möter hans ögon, eftersom han kollar ner på mig. Jag ler besvärat åt honom.

"Vad händer?", frågar jag och sväljer saliv. Det pirrar till lite i magen när han ler mot mig.