Du känns hela tiden || Hov1

Kapitel 31 - Denise

Jag gäspar medan jag slår upp ögonen nästa morgon. Jag har försökt att undvika att vakna i säkert flera timmar nu, men nu funkar det inte att somna om längre. Jag drar mig ur Noels grepp om mig en aning, så jag ligger på rygg ytterst i sängen.

Jag hade vaknat för någon timma sen, och inte hittat en klocka i rummet jag befinner mig i. Vilket lett till att jag behövt resa mig upp från sängen för att ta upp min mobil som legat i min högra bakficka.

Jag sträcker lite på mig och tar upp min mobil som jag lagt på nattduksbordet. Klockan är strax över 9 konstaterar jag snabbt och suckar. Jag är inte jätte bakis dock... än.

Jag kryper tillbaka till Noels famn med mobilen i ena handen. Han sover fortfarande, eller så blundar han bara med ögonen, men med tanke på hans tysta regelbundna andetag tippar jag på det första alternativet. Dock så lägger han sig lite över mig, och lägger hans huvud vid hals. Jag ryser på armarna när jag känner hans andetag mot min nakna hud.

Jag lägger försiktigt armarna om hans hals och lutar sen min mobil lite mot hans axel, som stöd. Jag börjar bläddra igenom mina notiser, och stannar upp när jag ser att Vendela skrivit i hennes, min och Elsas gruppchatt.

Vendela, 08:51
Fan hände i natt? Vart e ni nu?

Elsa, 08:59
Jag vet inte ens......... fortfarande hos Valter

Denise, 09:03
Hahahah jag är också hos Valter tror jag

Jag trycker på skicka utan att tveka. Jag och Elsa hade snackat igår när vi förfestade med några kompisar. Eller egentligen var det inte bara jag och Elsa som snackade, Olle och Oscar hade också fått sig en uppläxning av en redan lite för full Denise om att 'ni ska ge fan i vad jag gör för val i mitt liv'. Dock hade Elsa bett om ursäkt för hur hon betett sig den senaste tiden, hon grät till och med. Antagligen för att hon var berusad, men det är väl tanken som räknas.

Tvillingarna sa också att dom "agerat efterblivet", och att jag kan ta hand om mig själv. Sen berättade jag lite mer om vad som hänt med mamma och hela den biten. Dom hade varit otroligt förstående, eller kanske inte förstående, dom vet ju inte hur det känns liksom. Men dom visade att dom finns här för mig, och det känns bra att jag har någon mer än Noel att vända mig till om jag behöver snacka. Inte för att jag tror att jag kommer vända mig till någon annan än honom.

Vendela, 09:05
Hahaha ofta? Jag med? Wtf?

Elsa, 09:06
Finns käk om 30 min cirka <3 jag och Valter har beställt från online pizza :)

Vendela, 09:06
Bästa <3 Men vart är ni då? Har ju fan letat ÖVERALLT

Samma sekund som jag läser Vendelas sms öppnas dörren till rummet, och in kommer ingen mindre än Vendela. Som inom loppet av fem sekunder fått ett flin placerat på läpparna.

Jag krånglar mig åter igen ur Noels grepp och sätter mig upp i sängen medan jag lägger tillbaka min mobil på nattduksbordet. Jag lägger direkt ena fingret över mina läppar och försöker be hennes vara tyst. Hon tar upp hennes mobil och jag bara antar att hon skrev något i gruppchatten, med tanke på att min mobil vibrerar till, innan hon sätter sig ner mittemot mig.

"Går det bra här eller?", frågar hon och höjer lite på ögonbrynen. Jag drar täcket lite om mig medan jag himlar med ögonen.

"Han sover", svarar jag bara uttråkat. Hon skrattar svagt.

"Minns du något från i natt?", fortsätter hon fråga. Jag tänker efter en stund.

"Jo det gör jag väl, det finns minnesluckor dock...", säger jag funderandes och hör att jag får ett till sms. Jag försöker hålla konversationen så tyst jag kan, inte för att det går så bra. Speciellt inte när jag får syn på Elsa i dörröppningen.