Du känns hela tiden || Hov1

Kapitel 32 - Noel

Mamma, 13:00
Hej! När kommer du/ni hem? Och vad vill ni äta ikväll?

Jag vinklar skärmen lite mot Denise som sitter bredvid mig i soffan. Hon läser snabbt igenom smset innan hon ser upp på mig.

"Jag vill sticka hem och göra iordning mig också", säger hon och jag nickar svagt.

Vi har varit hos Valter hela förmiddagen, eller det är inte bara vi. Det var ett litet gäng som stannade kvar. Dock har dom flesta stuckit här ifrån en och en, och nu är det bara jag, Denise och Vendela kvar.

Noel, 13:03
Vi e hos Valter. Denise ska hem innan hon drar till oss men ja kommer nog om någon timme

"Denise när sticker du hem?", jag kollar bort mot Vendela som yttrat frågan. Denise rycker bara på axlarna innan hon tar tag i min arm och drar den om sig, så att jag håller om henne.

"Jag kan skjutsa er om ni vill?", frågar Valter och lutar sig lite mot soffan vi ligger i.

"Du måste inte", svarar Denise och kollar upp på honom lite grann. Samma gamla vanliga generösa Denise.

"Äh vad fan, varför inte?", säger han, lite mest för sig själv. Vendela reser sig upp från soffan.

"Okej men kom då", säger hon och fixar till hennes kläder.

"Valter skjutsar du mig också?", frågar jag och vänder mig mot honom medan Denise också reser sig upp från soffan.

"Det är klart, kom nu", svarar han och går ut i hallen.

Denise räcker ut handen mot mig, som jag tar emot, och sedan hjälper hon mig upp från soffan.

"Ska jag sova hos dig eller...?", frågar hon och höjer lite på ögonbrynen medan vi också går ut i hallen. Jag rycker på axlarna.

"Om du vill", svarar jag och ler svagt mot henne. Hon nickar lite.

"Då gör jag nog det", säger hon innan hon tar på sig hennes skor. Resten av oss gör samma sak.

-

30 minuter senare svänger Valter in på min gata. Vi har lämnat av både Denise och Vendela, av någon anledning så åkte vi och lämnade dom först, och inte mig som bor närmare. Inte för att det gör något egentligen.

Denise och jag bestämde att hon skulle komma hem till mig om några timmar, vilket betyder att jag har rätt lång tid att döda. Men jag tror jag behöver vara själv ett tag så det är lugnt.

"Okej så, hörs vi senare eller?", frågar Valter medan jag tar av mig bilbältet.

"Klart vi gör", svarar jag på frågan som om det vore en självklarhet. Han fortsätter kolla på mig fundersamt.

"Hur är det med dig då?", jag ser på honom några sekunder, han verkar seriös.

"Det är väl bra, antar jag?", det kommer ut mer som en fråga. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara.

"För jag har snackat lite med Denise och så, och typ frågat hur det är med dig men hon har bara svarat att jag ska snacka med dig om det typ. Och sen har du inte varit i skolan på hela veckan så man blir ju lite orolig", han lägger huvudet lite på sne.

"Ah nej alltså jag har varit hos Denise den här veckan, det har hänt lite saker i hennes liv typ och så...", han nickar lite. "Men det är typ så här att jag mått rätt konstigt ett tag, så jag har börjat snacka med en psykolog typ", fortsätter jag aningen osäkert. Han nickar ännu en gång.

"Är det bättre nu då?", han ler svagt.

"Jo det är det väl, jag har tid på måndag", berättar jag och han ger mig en fundersam blick.