Du känns hela tiden || Hov1

Kapitel 8 - Denise

"Så du får komma hem snart?", Änglas ögon växer för varje sekund som går och man kan inte annat än le när man ser lyckan i hennes ögon.

Vi är på besök hos mamma på sjukhuset, ungefär klockan 10 på en lördag. Så jag är minst sagt trött, med tanke på att jag kom hem närmare halv två inatt. Jävla kollektivtrafik, men jag hade jätte trevligt igår... med Noel. Dock fick jag en utskällning från tvillingar på grund av det där samtalet, att Noel inte är den han säger att han är hit och dit men jag tror allt det där är bullshit.

"Ja, dom ska bara ha kvar mig på observation någon dag men sen får jag komma hem", mamma ler stort mot Ängla och drar sina fingrar genom hennes blonda hår. Jag och pappa sitter på varsin stol bredvid sjukhus sängen medan Ängla sitter i mammas knä. Världens finaste och starkaste mamma.

"Hur är det i skolan då?", pappa kollar nyfiket på mig och mamma nickar uppmuntrande så att jag ska berätta.

"Det går bra, jag hade ett samhällskunskaps prov i veckan som jag tror det gick prima på", jag ler mot dom och lutar mig tillbaka i stolen.

"Åh men vad härligt! Jag hörde att du var på någon fest igår förresten", säger mamma och ler lite retsamt medan hon vickar på ögonbrynen, vilket får mig att börja skratta.

"Vart har du hört det ifrån?", frågar jag med ett leende.

"Okej jag erkänner, jag har tjallat", pappa räcker skyldigt upp händerna i luften. Jag antar att tvillingarnas föräldrar berättat vart vi befann oss mestadels av natten för pappa, som i sin tur berättat för mamma.

"Hade ni kul då?", mammas ögon är nyfikna när jag möter dom. Jag tänker tillbaka på natten, och Noel, och ler hemlighetsfullt "Jag känner igen det där leendet! Vem är killen?", mamma har alltid varit bra på att läsa av mig.

"Nej ingen speciell egentligen... bara några leenden i matsalen du vet", jag känner att jag blir lite generad och kollar ner mot mina fötter.

"Vad heter han?", fortsätter hon fråga. Värst vad mitt liv är intressant idag... Jag kollar upp på henne och möter hennes kanske lite för nyfikna ögon.

"Noel", svarar jag försiktigt. Mamma spricker upp i ett ännu större leende medan hon nickar mot mig.

"Fint", jag nickar jag med, för jag kan inte annat än hålla med. Hans namn om någons är fint.

MÅNDAG

Jag möter Vendela i en kram, precis som vanligt utanför skolan. Jag har inte hunnit prata med henne så mycket sen festen i fredags, inte Elsa heller för den delen. Så det blir väl en liten catch up vid lunchen.

"Hur är det?", hon kollar ner på mig lite grann och ler.

"Fantastiskt", jag besvarar hennes leende. Det kan man ju typ säga, att allt är fantastiskt. Jag menar mamma får komma hem snart och då blir allt som vanligt igen.

"Jaså? Något speciellt eller? Någon speciell kanske?", hon flinar mot mig när vi går mot skolans ingång. Jag känner hur jag får en rynka i pannan.

"Ja... eller vad menar du?", jag kollar fundersamt på henne.

Hon hinner dock inte svara förrän jag får syn på Noel som är påväg ut från skolan, ganska skumt med tanke på att alla lektioner börjar om typ 10 minuter? Han verkar få syn på oss också med tanke på att han börjar gå mot oss ganska snabbt.

"Tja... Vendela har du cigg?", han vänder sig direkt till Vendela som verkar bli lite förvånad över frågan.

"Ehm ja", hon kollar snabbt på mig innan hon drar fram ett paket och räcker det mot Noel som tar en cigarett han placerar mellan läpparna.