Good girls are bad girls that haven't been caught

Kapitel 7

Detta har hänt:

"Hotel Cafe Royal på regent street :)"

Jag läste det om och om igen. Är inte det vid pizzerian? Jo, det måste det vara. Och hur lång tid tar det dit? Tjugo minuter var det kanske. 

"Vem smsar du med?" Åh... James... Igen. Hur kunde han ens fråga? Han är så oförsiktig. 

"Ingen... Jag ska till stan nu i alla fall. Vi syns!" Jag reste mig snabbt men hann inte långt innan James var på mig igen,

"Vem ska du träffa?" hans röst var nästintill oroad.

"James... Lugn, jag ska inte träffa någon. Simon, jag kommer hem till middagen!" Sa jag och lämnade rummet. 

_____________________________________________________________

James P.O.V.

Jag vet att hon ljuger. Jag har känt henne tillräckligt länge för att veta att hon aldrig skulle vara ute två dagar i rad... ensam. 

Jag satte på mig skorna och tog munkjackan i handen. Jag bara måste se vad hon ska göra. 

"Simon! Jag går också!" Jag vet inte om han hörde eller inte. Men förhoppningsvis. 

Ellie hade kommit lagom långt för att kunna följa efter henne diskret. 

Vad hade jag tänkt att göra egentligen. Skälla ut henne framför Gud-vet-vem? Eller bara smyga efter? Antagligen det senare alternativet. 

Michaels P.O.V.

Det knackade på dörren och Luke flög upp från soffan för att öppna. Med en suck orkade jag också följa efter ut till hallen. 

Och där stod hon. Ellie. Wow, vad händer med mig?

"Hej Mikey!" Log hon och gav mig en kram. 

"Jag går och ehm.. köper kaffe. Ses sen." Mumlade Luke och stängde dörren.

Jag kände hur mina kinder började hetta, Varför? Jag menar han skulle ju köpa kaffe. Sa han i alla fall. 

"Så, har du ätit?" fråga El med den där sammetslena rösten. 

Jag skakade på huvudet. 

"Okej, då tar vi en kaffe på vägen." Hon tog min hand men släppte den lika fort. "Eh, förlåt".

Leendet på mina läppar blev bara större. Jag tog tillbaka hennes hand och gick ut mot hissen. 

James P.O.V.

Det gick knappt fem minuter innan hissdörren öppnades och Ellie kom in i Lobbyn. 

Hennes leende var bredare än någonsin och hennes ögon strålade av lycka.

Men hon var inte ensam?

Hon höll någons hand? 

Vem tror han att han är? Han har dessutom rött hår? Och det är åt alla håll? Hur kan hon ens röra honom?! Detta är bara för mycket!

Hon är min syster och jag kan inte låta detta hända. Inte med honom i alla fall. 

"WHAT THE FUCK ELLIE!" skrek jag över hela lobbyn. 

Michaels P.O.V.

Jag kollade mig omkring. Vem var det som skrek? Sedan vände jag blicken mot Ellie som ännu höll min hand - hårt. 

"James..." mumlade hon. 

"SLÄPP HENNE!" skrek killen som kom närmre. Killen som hette James och är hennes tvillingbror. 

Jag lättade på handen men hon höll bestämt kvar min. 

James kom närmre och närmre. Vad ska han göra? Vad ska jag göra? Vad ska Ellie göra?

Paniken vällde över mig. Jag kommer bli utkastad. Från hotellet, London, England, Europa. 

Ellies P.O.V.

"James, vad gör du här?" Viskade jag mellan sammanbitna tänder. 

"VEM FAN TROR DU ATT DU ÄR!?" skrek han med blicken klistrad på Mikey.

Mikey vände besvärat bort blicken ner mot golvet, och drog undan sin hand från min för att stoppa ner den i fickan. 

"VAD FAN GÖR DU HÄR, VARFÖR HAR DU FÖLJT EFTER MIG HIT?!" skrek jag tillbaka till James, som fortfarande hade en ilsken blick riktad mot Mikey. "DU HAR INGEN RÄTT ATT FÖLJA EFTER MIG! DU MÅSTE LÅTA MIG GÖRA VAD JAG VILL, JAG KLARAR MIG GOTT OCH VÄL UTAN DIN HJÄLP!"

"JO MEN VISST, DU VERKAR KLARA DIG ALLDELES UTMÄRKT PÅ EGEN HAND. JO VISST STÖRSTA SKÄMTET SYRRAN!" Jag orkar inte. Han har ingen rätt att vara här överhuvudtaget.

"JAG KLARAR MIG JÄVLIGT MYCKET BÄTTRE UTAN DIG! Kom Mikey." Sa jag och började gå mot utgången. 

Mikey följde mig tätt i hälarna men James tog några långa steg och kom ikapp oss. Han slet tag i Mikeys tröja och drog honom mot sig. 

"DU SKA LÅTA HENNE VARA!" skrek han samtidigt.

"Du ska inte säga åt mig vad jag ska göra", svarade Mikey tillbaka med en lugn men sammanbiten röst. "Jag är rätt säker på att El kan fatta sina egna beslut, utan din hjälp."

"FÖR DU KÄNNER HENNE SÅ OTROLIGT VÄL!"

"Uppenbarligen bättre än vad du gör" svarade Mikey kallt tillbaka. Innan jag hann blinka låg Mikey på golvet med James över sig. James riktade ett slag mot Mikeys ansikte och slog till honom.

"JAMES, VA FAN GÖR DU?!" skrek jag och kunde inte längre hålla tillbaka tårarna. 

"Han är inte din typ av kille" sa James mellan sammanbitna läppar, samtidigt som han riktade ännu ett slag mot Mikeys huvud. 

"Och vad vet du om vem som är min typ av kille", svarade jag honom hulkandes. "Förresten har du ingenting med det att göra."

Jag såg hur Mikey tog händerna för ansiktet för att skydda sig mot slagen. Näsan var röd av blodet och ögonen fyllda av tårar.

"Snälla James... Det är inte hans fel. Slå mig istället!" kved jag. Hur kunde han? "Om du gör det för mig... tänker du helt fel. Jag kommer aldrig förlåta dig." Jag kände hur tårarna blev fler och fler och tillslut orkade inte mina ben hålla mig uppe längre . Jag sjönk ner på golvet och James gav Mikey ett sista knytnäveslag innan han reste sig.

Han gick mot mig med långsamma steg. Bakom honom såg jag Mikey resa sig. Tack gode Gud att han är okej. 

James satte sig på huk framför mig.

"Ellie. Jag menade inte..." började han.

"Gå här ifrån. Nu." Jag vågade inte titta mot varken James eller Mikey.

"Ellie..."

"Nej gå!"

James reste sig sakta och började gå mot utgången men vände sig om och tittade på mig. 

"Vi syns hemma." Sa han med iskall röst. "Och du. Håll dig borta från min syster!"