Good girls are bad girls that haven't been caught

Kapitel 26

Detta har hänt:

Hand i hand gick vi längst korridorena där människor sprang runt. Tillslut nådde vi rummet och jag såg in i hennes ögon. 

"Är du säker?" hurklade jag och bjöd in henne till en kram.

"Jag måste..." hon drog sig ur mitt grepp och tog min hand igen för att sedan öppna dörren. 

Där låg hon. Precis som när hon sover, förutom att ögonen var halvöppna. 'det är för att de kommer vaka över dig' sa min mamma första gången. Jag tror fortfarande på att det är därför. Eller jag intalar mig det i alla fall.

El kramade min ännu hårdare.

"Förlåt..." hörde jag henne mumla nästan ohörbart. 

____________________________________________________________

Ellies P.O.V.

"Förlåt..." viskade jag så tyst att jag hoppades att inte Mikey skulle höra, men jag tror att jag misslyckades. Han lade armen runt mig och tryckte mig emot sig. Det kändes så tryckt. Så tryckt att stå med just honom.

Jag har i alla fall fått säga förlåt. Jag har sagt förlåt till Sarah. Och jag vet att hon hört. Jag vet bara inte om hon förlåtit mig. Men jag har gjort vad jag kan och jag kan bara hoppas på att hon förlåter mig. 

Förlåter mig för att varit korkad.

Förlåter mig för att ha låtit henne springa iväg.

Förlåter mig för att låtit henne försvinna.

Nya tårar föll för mina kinder och jag tryckte mig hårade mot Mikey. 

Jag vill inte se henne helt still men jag vill inte gå. Jag vet att detta kommer vara sista gången jag får se henne. 

Med ett kramptag om Mikeys tröja kände jag hur Mikey sakta började leda mig ut ur rummet, fortfarande i hans armar. Jag orkade inte kämpa emot. Hon är borta. Hon vet inte att jag går därifrån, och hon skulle förstå. 

Tårarna rann inte bara längre, de forsade. Forsade mer än ett vattenfall. 

Jag hörde hur dörren stängdes och vi stannade. Mikey strök mig över huvudet och jag lade kinden mot hans tröja. Herregud vad jag gjort den blöt av mina tårar.

Mikeys haka vilade mot mitt huvud men det brydde jag mig inte om utan jag vinklade huvudet uppåt och ställde mig på tå för att kunna nå upp till hans mun. 

Med hans händer runt min höft lade jag armarna runt hans hals och pressade försiktigt mina läppar mot hans. 

Kyssen började försiktigt men blev allt mer intensiv. Jag tryckte mig närmre Mikey och min hand for upp i hans hår och rörde om. 

Vi båda drog oss undan efter en stund och jag såg rätt in hans underbara ögon som var röda av tårar. Men det spelar ingen roll, de var lika underbara i alla fall.

"Ellie...?" 

Jag vände långsamt om för att se vem som stod bakom mig.

"James.." mumlade jag och kastade mig i hans famn.

Jag vill inte ens tänka på hur han såg ut. Han var blek med rödsvullna ögon.

"Jag är så ledsen..." kved jag och såg upp på honom. "Jag är så ledsen."

Han bet sig i läppen och såg på mig.

"Va inte det. Hon har det bra. Hon hade dig... er." Han nickade mot Mikey som stog bakom mig och såg ut att kämpa för att inte ramla ner på golvet. "Hon älskade er... Hon älskar er."  

Hur kunde han säga sådär? Hur tror han att jag ska kunna ta upp det? Hon är borta för att jag skrek på henne. Det var alltså mitt fel. Därför kan hon inte älska mig. 

Jag såg mot James under tyssnad. Jag hade inget att säga. 

"Jag borde gå till mamma och pappa... Ska du med?"

Jag skakade hastigt på huvudet.

"Jag måste träffa de andra.. Hälsa mamma och pappa.. Snälla?" James nickade långsamt innan jag gav honom en snabb kram sedan försvann han ut mot entrén.

Jag vände mig mot Mikey igen och han sträckte ut sin hand. 

I farten tog jag handen och linade mina fingrar i hans. 

Calums P.O.V.

Vi satt i soffan i rummet där vi från början hade fått sitta och prata med psykolog.

Inte för jag vet vad det hjälpte men det var väl snällt ändå. Allt i mig var bara så tomt. Jag vet inte vad jag ska känna. Ska jag gråta? Nej. Ska jag skratta? Nej. Vad ska jag ens göra?

Både Luke och Ashton satt och grät som jag vet inte vad. Och jag skulle vilja kunna, men jag känner inget. 

Jag såg precis en av mina bästa kompisar bli överkörd och ändå gråter jag inte. Vad är det för fel på mig? Varför är jag inte ledsen för? Jag älskade ju Sarah. Hon var en underbar person. Det var hon verkligen. 

Dörren till rummet öppnades och in kom två monster. Okej, monster var lite att ta i. Men både Ellie och Michael såg förstörda ut. 

Luke och Ashton reste sig upp och gick mot de för att bilda en stor gruppkram. Själv satt jag kvar och kollade på. Jag hade inget där att göra. Grät gjorde jag inte och jag skulle känna mig som de femte hjulet. 

Jag vet inte hur länge jag bara satt och stirrade på de innan Ellie såg mot mig och drog sig ur kramen. 

Ellie gick mot mig och satte sig bredvid så den slitna soffan knakade till. 

Utan ett ord böjde hon sig fram och gav mig en kram. 

Hennes ansikte vilade mot min axel och jag kände hur jag blev blötare och blötare. 

"Det kommer lösa sig..." mumlade jag och strök henne över ryggen. Kommer det verkligen bli bra? Sarah är borta förevigt och vi måste leva med det. 

Mina ögon började tåras men jag blinkade bort de. Det är inte lämpligt att gråta. Jag har bara känt Sarah i typ 2 månader. Visst att hon mer eller mindre bodde tillsammans men ändå. 

Elllie drog sig tillbaka och torkade sina tårar. 

"Förlåt." hon skrattade till och drog sin hand över min axel som var svart av smink och blöt.

"ingen fara" log jag. "det finns tvättmaskin"

Jag såg bort mot de andra som också bestämt sig för att torka tårarna. Det gör ont att se de ledsna. De gör ont att veta att någon är borta. Det gör ont att bara vara tom inom sig. Att inte ha en enda känsla.

"Vi borde åka hem..." sa jag och reste mig från den låga soffan.

De andra följde mig med blicken när jag gick och öppnade dörren. "kom nu." jag försökte att hålla rösten under styr. Jag måste vara stark nu. För de andras skull.

Ashton kom upp vid min sida och pressade fram ett litet leende.

"Calum man får visa sina känslor..." mumlade han och sedan gick vi ur rummet i takt tillsammans.

Vad menar han med att man får visa sina känslor? Jag brukar vara den som gör det. Jag är alltid den som kramar andra och typ gråter över hur tacksam jag är. Bara för att jag nu inte står och gråter betyder det inte att jag är ledsen. Jag måste bara hålla humöret uppe så de andra inte blir ledsnare.

Jag måste finnas mer för de andra än för mig. Så är det bara.

________________________________________________________