Good girls are bad girls that haven't been caught

Kapitel 30

Detta har hänt:

Det värsta med fördelningen av våra rum var att jag och Cal sov tillsammans. För tillfället var det vi som var de starka. Både Mike och Luke hade gråtit sig till sömns ett x-antal nätter. Okej, det där låter verkligen jättekonstigt eftersom jag sa att alla verkade så starka. Men de verkar starka utåt men där inne är de i tusen bitar. Calum tror jag inte gråtit en tår sedan olyckan, medan jag hade det jättejobbigt första natten. Jag sov inte en blund. Nu har det dock försvunnit lite sorg och jag har accepterat att hon inte längre är med oss, även om det svårt. Men just nu vill jag hem. Hem och berätta om allt för mamma. Men det går inte, utan jag ska vara kvar här och hålla huvudet högt. För Sarah.

"Här öppna nu!" Calum kastade "paketet" mot Ellie som skrek till samtidigt som hon fångade det.

"Hallå ni skulle ju inte köpa något!" Utbrast hon och höll upp paketet.

Vi alla bröt ut i skratt. Hon skulle bara veta vad som är där i.

Hon gav oss en frågande blick och började riva upp pappret. Skrattet blev bara mer och mer hysteriskt och när hon drog ut pappret och såg vad det var brast även hon ut i skratt. Så här satt vi alla fem och bara skrattade. Det är vad jag kallar underbart.

______________________________________________________

Ellies P.O.V.

Jag skrattade åt bilden som jag fått. En signerad She Looks So Perfect affisch. Wow guys... SÅ COOLT.

"Tack! Den ska jag sätta på väggen i mitt rum!" fnittrade jag och alla hade breda leenden på läpparna. Detta är vad jag gillar med de, de behöver inte anstränga sig för att göra någon glad. Mina damer och herrar, det är tanken som räknas!

"Vi tyckte att du behövde oss!" fnittrade Ashton och jag kunde inte låta bli att sträcka mig över bordet och ge honom en kram. Han behöver det lite då och då liksom. "Skulle inte du fira dig klockan två?"

Jag nickade som svar. Jo, jag sa det i morse. Undra om han börjar bli gammal och senil...

"Okej, för det är ungefär tjugofem minuter tills dess."

Alla såg sig omkring men ingen gjorde något. Vi måste absolut bara de människorna som det händer minst med.

Tillslut reste sig Calum och Ashton hängde på. När dörren slogs igen, efter konstigt lång tid, blev det fart på oss andra också. Mikey och Luke försvann in i sovrummet och jag in i badrummet för att fixa till mig lite.

Inte för att jag egentligen behövde fixa mig mer än att sminka mig på exakt två minuter och borsta håret. När jag väl var klar gick jag ut ur badrummet och jag skojar inte om de va knäpp tyst när jag kom ut. Jag tror liksom aldrig jag hört en sån här tystnad på det här hotellrummet. Men det ska de ändras på. Jag typ mer eller mindre sprang in i sovrummet där Luke precis fått på sig sin tröja. Oops, tur att jag inte kommit typ två sekunder tidigare. Eller okej, jag har ju faktiskt sett de shirtless men det är hemskt när de är påväg att byta om. För då ska de liksom ha kläder på sig. Okej, jag vet inte varför ser är så men så är det bara.

"Sorry sorry!" skrattade jag och Mikey gick emot mig. Han sträckte ut armarna som bjöd in mig till en kram. Kramen fortsatte medan vi gick ut ur sovrummet och mot hallen. Luke kom dock inte efter (det var väl säkert därför Mikey föste ut mig ur rummet). Vi stannade precis framför ytterdörren där jag ställde mig på tå för att nå upp till Mikey mun. (hashtag standard med mungrejen då)

"Tack för allt idag, Michael Gordon Clifford!" sa jag och slöt mina ögon samtidigt som jag lade mina läppar mot hans. Det var ingen kyss, bara en puss. För jag menar en kyss drar man inte sig undan direkt ur. Eller? Jag tror inte det.