Good girls are bad girls that haven't been caught

Kapitel 10

 Detta har hänt:

"Vad är du ledsen för? Ellie, du har inte gjort något fel." Han lät säkrare på rösten nu. 

Vad ska jag säga? Jag har gjort massa fel. Jag har gått från någon som betyder något. Någon som alltid ställt upp. 

"Jo, Jag gick ifrå... ifrån di.. dig!" nästan skrek jag. "Mikey, du betyder mer för mig än någon annan någonsin gjort. Och jag känner dig knappt."

Det enda jag hörde från andra sidan luren var någon som andades tungt. Vad förväntade jag mig egentligen? Jag menar, vad skulle han svara "Jo jag vet du gick ifrån mig, jag var där"? 

Det tysnade i andra luren och tillslut kom hans röst tillbaka.

"El, du är den enda jag verkligen kunnat prata om allt med. Du är den enda som tagit mig som den jag verkligen är."

____________________________________________________________

Michaels P.O.V.

"El, du är den enda jag verkligen kunnat prata om allt med. Du är den enda som tagit mig som den jag verkligen är." sa jag med en röst som lät lite väl osäker, men det var sant. Mina föräldrar har aldrig lyssnat på det sättet. Mina kompisar hemma har bara trott att jag ljugit ihop historier och bara skojat bort allt. Och bandet, ja de lyssnar och försöker hjälper men de är inte deras talang direkt. 

Men El. Hon har alltid lyssnat, tror jag i alla fall. Hon har åtminstone hjälpt mig. 

Det blev helt tyst i luren. Hon har bevisat att hon inte är jättenöjd över hur jag är, men jag är van. Det enda jag vill just nu är att inte förstöra vårt band vi hade innan vi träffades. 

"Vi kanske inte skulle träffats ändå..." mumlade jag med en tår åkandes nedför kinden.

Tystnaden på andra sidan luren bröts med att Ellie sa något ohörbart. Vad kunde hon sagt? Det var alldeles för långt för att vara ett "nej". 

"El, jag hör inte." suckade jag. 

"Jag ångrar inte att vi träffades Mikey..." hon gjorde en paus. "Men jag vill inte att du ska bli bokstavligt talat nerslagen av min egen bror för att vi träffas."

Jag hann inte säga något innan hon fortsatte igen. 

"Jag har så fruktansvärt dåligt samvete att det är sjukt. Jag vet inte vad ska jag göra. Det var nog därför jag gick. Jag vet inte ens varför. Men om jag håller mig borta från dig kommer det inte hända igen."

Vad menar hon? Att hon egentligen vill träffa mig? Men att hon gick från mig för min skulle? Tankarna gjorde mig yr på nytt. Så många frågor utan svar.

"El, jag bryr mig inte om vad som hände. Så länge inte jag kommer mellan dig och din bror." 

Ellie snyftade till som att hon faktiskt slutat gråta.

"Jag måste gå. Men Mikey, jag ringer dig. Vi måste prata face to face" sa hon och luren började de tuta.

Ellies P.O.V.

Jag lade på luren och vände blicken mot dörren där James stod. 

"Pratade du med den där idioten igen?" Sa han med ett irriterat intryck,.

"Vad vill du?" suckade jag. 

Han gick med långa steg mot min säng och satte sig på kanten. 

"Ellie, varför gråter du ens?" Han kollade på mig med sina brorsögon nu. Som att jag kommer förlåta honom bara för att han är min bror. Det kan han ju fetglömma.