Good girls are bad girls that haven't been caught

Kapitel 35

Detta har hänt:

Vad är det Mikey gjort? Vad är det han inte kan ändra på? Kan de inte bara säga vad det är de pratar om.

"Jag vet inte... Jag lovade henne att jag aldrig skulle lämna henne så kommer jag och säger det här... Det är så... elakt." Mikey lät uppriktigt ledsen och jag kände hur tårarna började bränna bakom mina ögonlock.

Nej, jag klarar inte att höra det här längre.

Jag tryckte ner dörrhandtaget och gick in i rummet.

"Redo?" log jag och de alla flög upp ur soffan.

"Alltid redo! I alla fall när de gäller mat!" flinade Mikey innan vi satte fast mot bilen.

____________________________________________________________

Ellies P.O.V.

Vi satte oss i bilen igen fulla av mat. Herregud, det var lite för gott med mat nu asså.

"Första destination. Ellies hus!" fnittrade Ashton och bilen började rulla ut från parkeringen. "Ska vi hämta er imorgon?"

Han såg på mig som satt i passagerar sätet.

Jag nickade med ett leende.

"Ah, klockan elva. Prick!" Jag höjde fingret när jag sa 'prick'. nu

"Hah! säger hon som alltid är sen!" 

Killarna i baksätet hummade medhållande.

Det var faktiskt inte riktigt sant. Jag menar, visst jag är ofta sen men det är för att Mikey distraherar mig. Faktiskt. 

"Det där är inte sant!" skrattade jag och lade armarna i kors över bröstet. 

"Pffft!" utbrast Luke från baksätet. 

"Fast det är inte jag som blöter ner hela badrummet när jag duschar!" 

Fråga inte var det där kom ifrån för jag har absolut ingen aning. Jag antar att jag bara behövde något att argumentera tillbaka med. 

"Det där har absolut ingenting med vad vi pratade om att göra!" Fan. Kunde han inte bara låtit mig vinna det här. 

Jag log ett fakeleende mot Luke och gav ifrån mig en extra tydlig suck.

"Aw, blev lilla Lukey sur?" Jag lade huvuden på sne och såg på honom med ett sårat ansiktsuttryck. Som förtydligande så försökte jag bara se ledsen ut, jag var inte särskilt ledsen. Det var roande att se honom sur.

"Gå och dö." Hela jag stelnade till och de andra gjorde detsamma. "Förlåt jag tänkte inte... förlåt."

Han bet sig i läppen och jag bara nickade. Jag vet att han inte menade vad han sade. Men det var bara så svårt att höra det. Usch ordet död är så otroligt hemskt. Man vet liksom inte hur det är förens man upplever det. 

Man tror att man känner sorg över dittan och dattan men nej... Du vet inte hur riktig sorg känns innan du upplevt den. Sen om detta är riktig sorg, vad vet jag. Men just nu känns det inte som att något kan vara sorligare. Jag menar jag såg min bästa kompis dö. Två gånger. 

"Sådär.." sa Ashton. "Närmre kan jag tyvärr inte åka för ni har typ tre steg till dörren nu."

Han böjde sig framåt och kysste mig på kinden.

"Nu ska ni sova så ses vi imorgon."

Jag slog igen dörren och vinkade åt de andra medan bilen rullade ut från grindhålet.