Good girls are bad girls that haven't been caught

Kapitel 23

Detta har hänt: "SARAH!!!!" Jag såg hur hon började springa utan att kolla mot mig. Trots att jag inte vet om hon hörde mig känns det som att hon började springa för att hon hörde mig. Det känns så uppenbart.

Utan att se sig för sprang hon ut på vägen. Vägen som var rätt otrafikerad. Men när jag såg åt höger var det enda jag såg en svart bil som jag tror kör på tok för fort.

Det var det enda jag hann tänka innan Sarah låg på väg kanten.

________________________________________________________

Ellies P.O.V.

Hon är inte död. Hon är inte död. Hon är inte död. Hon är inte död. Hon är inte död. Hon är inte död. Hon är inte död. Hon är inte död. Hon är inte död. Hon är inte död. Hon är inte död. Hon är inte död. Hon är inte död. Hon är inte död. Hon är inte död. Hon är inte död. Hon är inte död.

Hon kan inte vara död. Sånt händer inte. Det gör det bara inte. Det är inte möjligt. Hon är det bara inte.

Tårarna som tidigare runnit hade slutat och jag bara stirrade mot Sarah som låg slängd mot trottoarkanten.

Det är en känns konstig lek. Tänk om hon blir skadad. Jag måste flytta henne därifrån.

"Sarah! Nån kommer köra på dig! Flytta dig nu!" Jag började med långsamma steg gå mot henne, men hon rörde sig inte trots min varning.

När jag bara var två steg från ett avstånd där jag kunnat röra henne kände jag en arm runt min höft. En arm som drog mig intill sin kropp och iväg från Sarah.

Jag såg upp mot ansiktet på personen som höll mig tätt intill sig. Mikey. Han tog sin andra arm mot min rygg och tröck mig in mot hans bröstkorg. Jag kände den bekanta doften av Mikey. Mitt huvud blev tyngre, inte av att jag var trött eller så utan av att jag hade en vilande haka på det.

"Det kommer bli bra El..." snörvlade Mikey. Gråter han? Varför gråter han? Vad är det som hänt?

Jag drog mig ur hans grepp och såg rätt in i hans röda ögon.

"Varför gråter du?" viskade jag och han la handen för munnen.

Utan att svara drog han mig intill sig igen.

"Sarah..." viskade han sedan ut i luften.

Sarah? Sarah. Nej. Sarah!

Jag slet mig loss från Mikeys grepp och sjönk ner på marken och kramade mina egna ben.

Det kan inte vara sant. Det kan inte hänt. Hon kan inte blivit påkörd. Hon gick aldrig ut i vägen. Jag vet det. Hon kan inte vara död. Hon kan inte vara borta. Vi skulle ju fira min födelsedag om exakt en vecka. Eller skulle vi? Det är därför hon ligger där. För att hon inte tror att jag vill vara med henne. Jag dödade henne. Hennes sista sekunder hatade hon mig. Tänk om det är det enda hon kommer ihåg av mig. Tänk om hon inte vill att jag kommer på hennes begravning. Tänk om hon inte vill att jag ska leva längre. Tänk om hon vill se mig död. Död. Hon är död. Jag fick aldrig säga hejdå. Inte ens ett hejdå.

Det måste vara en dröm. Jag vaknar snart. Sarah kan inte vara borta. Det går inte. Det finns inte ett liv utan henne. Det gör det inte. Så är det bara.

Jag tog nageln och tryckte in i min arm. Varför vaknar jag inte? Jag tröck hårdare. Tänk om det inte är en dröm? Tänk om hon faktiskt är död.

Död.

Borta.

Försvunnen.

Tårarna forsade ner för mina kinder och runt mig hörde jag folk som pratade och sirener. Vågar jag kolla upp? Jag måste. Tänk om jag sitter på ett moln, då är det definitivt en dröm. Jag måste se.

Jag lyfte blicken försiktigt från mina ben. Nej, jag sitter inte på ett moln. Jag sitter utanför hotellet. Hotellet där Mikey bor. Mitt i centrala London. Runt mig sprang människor och pratade i telefon. Vilka är alla? Vad vill de? Har de inget annat att göra? Sarah gillar inte rampljus så kan de gå? Va gör de här?

Försiktigt vred jag huvudet för att se om Sarah låg kvar. Det gjorde hon. Men jag såg bara hennes vita converse sen var resten av henne skymd av människor.

Trots att min syn var suddig av alla tårar såg jag att några skor var påväg raka vägen mot mig.

Jag kände hur någon tog mig i armhålorna och i knäväcket. Jag stängde ögonen och lät personen bära upp mig utan att göra motstånd. Personen tog långsamma steg iväg och jag hörde hur ljudet från alla människor dämpades med och mer. När jag nästan inte hörde någonting längre öppnade jag ögonen och såg rätt in i Mikeys underbara ögon. Självklart var det han som tagit bort mig från alla människor. Från ljudet. Från Sarah.

"Sarah.." flämtade jag och han nickade till.

Jag lade mitt huvud bakåt och lät det dingla i luften. Det var skönt. Det var skönt att känna att det fortfarande fanns något att andas när jag vaknar igen. Vaknar från den här drömmen.

Helst vill jag inte komma ihåg något från tidigare. Inte bråket. Bråket. Bråket som fick henne död.

Död.

Jag kommer aldrig mer få höra hennes skratt. Hennes röst. Eller se hennes leende.

Mikey stannade och började sätta in mig i en bil. Jag kände mig som tre igen men jag kunde inte hjälpa till. Det gick inte.

Han hoppade in bredvid mig och jag lutade huvudet mot hans axel.

I förarsätet satt Ashton och Luke satt bredvid.

Allting runt mig började snurra. Är det här verkligen på riktigt? Eller är det såhär man känner när man ska vakna?

Bilen började rulla och jag hulkade till.

"Det är mitt fel.." Mikey gav ifrån sig ett 'sch' och strök mig över håret. "Ja...g sto...stoppade he..henne in.."

Luke som satt i passagerar sätet vek sig på mitten och började slå mot handsfacket.

Bilen stannade och dörrarna började öppnas.

Mikey som jag haft som stöd flyttade på sig och gick ut. Jag däremot flyttade mig inte. Jag vill inte härifrån. Det spelar ingen roll var vi är. Jag vill hem. Hem till Sarah. Jag vill krama henne och säga att allt kommer ordna sig, som man alltid gör. Fast det inte ens stämmer. Som nu då. Nu kommer det inte bli bra.

Mikey tog min hand i sin och nästintill drog mig ur bilen. Väl ute ur bilen tog Ashton min andra hand och hade Calum på sin andra sida. På rad och mer eller mindre förstörda gick vi in genom dörrarna till Londons största sjukhus. Jag kände hur en rysning far genom kroppen. Sjukhus - dåliga nyheter. Det är så det är. Trots att de säger att de har bra nyheter leder det alltid till något dåligt. Det är så det är.

När vi kommit in en bit i sjukhuset kom en man klädd i vid rock rakt emot oss. En man som var John. Sarahs pappa.

Hans ögon var röda av tårar och hans hand skakde.

Han öppnade sina armar och gav oss alla en stor kram samtidigt.

"Hon är fortfarande vid liv..." mumlade han över våra huvuden.

____________________________________________________________

Nu fick ni ett kapitel bara för att jag ville publicera haha cx

Sarah lever! :O Är ni glada eller inte? Vad tycker ni om Sarah?

Hoppas ni tyckte om kapitlet! (Jag skrev det medan jag lyssna på typ Amnesia, Wherever you are och Close as strangers. Jag höll typ på att drunkna i mina tårar haha)