Good girls are bad girls that haven't been caught

Kapitel 38

Detta har hänt:

'Cause I'm really not fine at all"

När de sjungt klart var det dags för alla att gå fram och säga adjö vid kistan. Det är en av de värsta delarna med en begravning enligt mig. Gå upp och ta ett sista farväl och då ska alla andra sitta och titta.

Jag reste mig samtidigt som resten av min familj vilket var precis efter Sarahs närmsta familj.

Framme vid kistan la jag på mina rosor och med tårarna rinnandes nerför kinderna. Sarah låg där inne. Hon låg där som hon låg på sjukhuset. Helt stilla. Det var hemskt att veta. Och ännu hemskare att veta att jag är orsaken att hon ligger här nu.

Tillslut lyckades jag få fram ett "Förlåt, jag älskar dig".

___________________________________________________________

Ellies P.O.V.

Direkt jag  och gick fram till de andra där de satt på sina stolar. 

När jag kom fram reste de sig i synk och vi ställde oss i en ring och höll om varandra. 

Jag vet inte hur länge vi stod så, jag vet bara att prästen både hann börja och avsluta sitt sista tal.

Alla började resa sig och försvinna ut från kyrkan innan vi släppte varandra. 

Utan ett ord tog jag Mikeys hand i min och började gå ut från kyrkan.

Något jag verkligen hatar med kyrkor är hur mycket det ekar. Jag vill verkligen inte prata där inne, för då hör alla trots att jag viskar.

Ute hade solen tittat fram och det var hemskt varmt. 

Jag vände mig mot Mikey och han tröck mig mig intill honom. 

Hans värme gjorde mig så lugn. Det går inte ens att förklara hur han får mig att känna. Han är som min egen drog. 

"Ni var grymma." konstaterade jag samt som jag ställde jag mig på tå.

Jag lutade mig framåt tryckte hans läppar mot mina.

Blickar drogs mot oss men ingen av oss brydde oss. 

Kyssen var inte direkt passionerad men det var trots allt en av de bästa. 

Fjärlarna flög runt i magen och fyverkerierna exploderade över huvudet.

Vi drog oss ifrån varandra men släppte inte blickarna. Hans gröna ögon dödade mig innefrån och ut.

"Ellie?" Jag vände mig om och såg efter vem som ville prata med mig.

Direkt jag såg vem det var kröp jag närmre Mikey och lät hans arm gömma mig. 

Pappa.

"Ellie?" sa han igen och jag kände hur ilskan vällde ur mig. "Vad stor du blivit."

Jag skakade på huvudet.

"Vad gör du här? Du har ingen rätt att vara här!"

Mikey tryckte mig ännu lite intill honom och jag kände hur tårarna började rinna igen.

"Jag är här för Sarah.. Du vet att jag känner John och.."

"DU HAR INGEN JÄVLA RÄTT ATT VARA HÄR!" jag skrek nu. Tårarna sprutade och alla mina muskler var spända som stålfjädrar.

"Snälla Ellie..." Han tog ett steg mot oss.

"VARFÖR SKA JAG VARA SNÄLL NÄR DU, SOM SKA FÖRESTÄLLA EN JÄVLA PAPPA, STICKER UTAN ATT SÄGA ETT FREAKING ORD!"