Good girls are bad girls that haven't been caught

Kapitel 37

Detta har hänt:

"Alltså ehhm.." började han och pillade i hans välfixade hår. "Jag vill bara... eh... att du ska vara säker". Hans ansikte bytte färg från beige till röd och jag kände hur mitt gjorde detsamma.

"James!" tjöt jag och såg mot Mikey som satt med brännande kinder med blicken fäst ner i hans pannkaka.

"Förlåt, jag råkade höra igår och jag vill bara att du ska vara säker och försiktig. Förlåt!" Han vände sig om med blicken fäst i golvet.

Jag sköt snabbt ut stolen och gick fram till honom. Innan jag hunnit tänka omfamnade jag honom och det var så härligt. Det var liksom så härligt. Det var så länge sedan. För länge sedan.

"Du behöver inte vara orolig. Jag är säker. Jag älskar dig, James." viskade jag i hans öra.

_____________________________________________________________

Ellies P.O.V.

Mikey och Calum hoppade in i bilen igen med gitarrer och basar i högst hugg.

De hann inte mer än stänga dörrarna innan bilen flög iväg. Jag tror inte ens att jag behöver säga att vi har extremt bråttom. 

Tur som vi har är vägen till kyrkan extremt kort. Eller tur. Jag är inte redo. Jag är varken redo för en begravning eller att komma sent. Nej, jag är bara inte redo med andra ord.

Jag kände hur ögonlocken helst ville vara stängda. Det var inte för att jag var trött, för det var jag verkligen inte. Men de ville liksom inte hålla sig öppna.

Som den extremt snälla person jag är lutade jag huvudet mot bildörren och syängde ögonen, precis som de ville. 

Bilder från den dagen blixtrade upp framför mig. Bråket. Trapporna. Vägen. Mikey.

Bilen stannade och alla började försiktigt röra på sig, så jag beslutade mig för att öppna mina tunga ögonlock igen. 

Vi var där.

Kyrkan. 

Försiktigt knäppte jag upp mitt bälte och klev ur bilen. 

Det var en hel del människor som rörde sig runt om entrén. Vissa som jag kände igen. Vissa inte. 

Jag kände hur ilska började välla ur mig. Varför är man här om man inte känner Sarah väl? Eller vilka är det ens? Tänk om Sarah inte tyckte om de? Tänk om de är jätteelaka. 

Mikey dök upp bredvid mig och flätade sina fingrar i mina. 

Bara de fick stenar från mina axlar att falla. Bara där insåg jag hur lugn Mikey faktiskt gör mig. Lite otroligt egentligen, men sant. Han är verkligen allt för mig. 

"Nu gör vi det här till något Sarah skulle älskat!" sa Mikey med ett leende.

Jag nickade och pressade fram ett litet leende jag med.

Jag var egentligen för nervös för att lyssna på vad någon sa, och definitivt för nervös för att le. 

"Äh, det kommer gå bra!" Han halvskrattade lite och kramade min hand ännu lite hårdare. 

Vi började långsamt gå in mot folkmassan. 

"Nejmen, vilket gulligt litet par vi hittat här då!" Jag vände mig bakåt av ren reflex. Jag menar, rösten kom precis bakifrån. 

Bakom gick inte vem som helst utan mina tvp favorit Amrikaner. LEO OCH MARY!

"OH MY GOD!" utbrast jag och slängde mig i båda deras famnar. "Vad gör ni här!?"