Twisted (BIGBANG Fic)

Kap 7

Kapitel 7 - Evie

    - Verkligen? Flinade jag mot Daesung. - Jag tror faktiskt Seungri är bättre.

Han fnös och skakade på huvudet åt mig men när han vände upp ansiktet igen flinade han brett. Vi hade suttit och diskuterat vem av Seungri och Ji som dansade bäst. Daesung vägrade erkänna att Ji och Seungri var på helt olika nivåer. Han tyckte helt klart att Ji dansade bättre. Även om Ji var min pojkvän så kunde jag inte ljuga. Seungri dansade bättre av det jag hade sett. Daesung tog en tugga av kakan som jag gjort speciellt för hans besök. Egentligen skulle Taeyang och Ji också komma men dom var ute och gjorde något annat. Jag njöt av Daesungs sällskap, han var rolig och dessutom lätt att börja argumentera med. Vi hade roligt utan dom andra två.

   - Du skulle sett bråket mellan Seung och Ji för ett par dagar sen, sa Daesung plötsligt. 

Jag hade hört talas om bråket men Ji vägrade berätta vad som hände. Istället hade han bara sagt att dom höjt rösterna och sedan hände inget mer. Jag hade inte riktigt trott Ji, han fick alltid en speciell blick när det fanns mer att säga som han höll inne med och Daesungs ord fick mig att tro att något verkligen hände så jag lutade mig lite närmare honom för att skapa lite mer effekt.

   - Ji sa något om det, var det allvarligt? Frågade jag nyfiket.

   - Seung kastade sönder ett glas men dom verkar vara vänner nu, sa han lugnt.

   - Wow, sa jag med ett skratt. - Du skulle ha filmat! 

Daesung tog ännu en tugga av kakan samtidigt som han skrattade. Vi pratade inte mer om bråket mellan Ji och Seung utan istället pratade vi om allt vi ville göra medan vi stannade i Italien. Jag hade aldrig varit och sett Rom på riktigt eftersom jag inte hade tänkt lämna staden på ett par år men nu när det inte var länge kvar tills vi skulle åka till Sydkorea kändes det extra viktigt att hinna se allt som var värt att se. Daesung ville besöka gamla byggnader som fanns och jag ville åka överallt där det fanns saker som jag kunde fotografera. 

Tiden flög iväg och när klockan slog fyra var Daesung tvungen att åka tillbaka till hotellet. Jag såg ut genom fönstret och upptäckte att det öste ned regn. Han suckade tungt och sa att det var tur att han fick åka bil. Jag följde honom till dörren och gav Daesung en ordentlig kram innan han gick. Det kändes tomt när han gått men jag visste att jag inte kunde ha någon här dygnet runt. Jag ville att Ji skulle komma, jag saknade honom. Regnet smattrade mot rutan medan jag ordnade något att äta och en film jag kunde se medan jag åt. Till och från mullrade det långt där borta, jag kunde inte ens avgöra om åskan var på väg hit eller om den var på väg bort från oss. Med en tallrik mat i handen slog jag igång en av mina många drama filmer. Jag älskade att se på sång, varför visste jag inte men det fick mitt liv att verka lite mer odramatiskt och normalt. Det var så jag hade känt förut i alla fall. Den här gången var det annorlunda. Jag kände igen mig i karaktärernas liv. Det kändes obehagligt men samtidigt fick jag lite självinsikt. Mitt liv hade blivit som en drama-film. Åskan mullrade där utanför, den lät närmare nu, och regnet piskade mot fönstret ännu hårdare än tidigare. Nästan som om det ville ta sig in till min lägenhet. Jag skickade ett sms till Ji och frågade om vi skulle ses något ikväll. Med en suck drog jag tröjan närmare kroppen, åskan fick mig att bli rastlös och nervös. Jag hade aldrig gillat oväder.  Det fick mig alltid att må dåligt. Filmen kändes plötsligt värdelös och för varje minut som den fortsatte gå drog den upp mer och mer av mitt liv. Jag stängde inte av den, det kändes lite tryggare med röster i lägenheten även om det bara var från en film. Med en suck klev jag upp från soffan för att fixa något att dricka. Jag var inte den som brukade dricka alkohol under vardagar egentligen men idag kändes som en utmärkt dag att göra det. Min mobil plingade till från bordet samma sekund som jag kom in i tvrummet igen. Ji lovade att han skulle komma om ett par timmar. Det kittlade i magen när jag tänkte på Ji. Han var något utöver det vanliga. Filmen fortsatte på tv:n och även om jag missat en massa så hängde jag med i handlingen. Som vanligt handlade det om en tjej som var tillsammans med någon hon egentligen inte ville vara med men hon insåg det inte förrän den andra killen dök upp. Löjligt. En typisk kliché, jag hatade klichéer. Istället för att bara sitta och stirra på tv:n tog jag fram min dator. På Facebook hände det ingenting som vanligt. Det var ganska dött där nu för tiden. Jag skrev till Kevin, som otroligt nog var online, och frågade var han skulle göra till veckan. Museet hade stängt nästa vecka på grund av någon renovering. Det hände inte särskilt ofta enligt John som jobbar där i närmare femton år. Kevin svarade att han inte tänkt på det än. Mer än så hade vi inte att säga till varandra. Istället för att bara sitta inne medan åskan mullrade där ute gick jag ned till restaurangen nedanför. Regnet smattrade mot mitt paraply när jag sprang runt hörnet för att ta mig till dörren. Åskan mullrade på, närmare än tidigare. Wong sken upp när jag kom. Han tog fram varsin dricka och snodde några vårrullar från buffén. Vi slog oss ned vid ett bord nära dörren utifall att det skulle komma någon kund.