Twisted (BIGBANG Fic)

Kap 13

Kapitel 13 - Seung 

För varje kväll som gick blev det kallare ute medan dagarna fortfarande var behagliga. Hösten hade kommit och hela Seoul hade blivit färgad av alla tusen höstblommor som slog ut och alla träd som ändrade färg på löven. En del träd blommade också nu samtidigt som löven skiftade lätt i gult. Jag suckade och gick bort från fönstret. Det var lite deprimerande att se alla vackra färger när jag inte ens var glad. Jag hade inte träffat någon utav dom andra på en månad. Det var oktober nu. Seungri hade ringt och skällt ut mig för att jag inte kommit på Evies födelsedagsfest men jag klarade inte av att se henne med Ji längre. Det blev bara jobbigare för varje gång istället för att det blev lättare. Jag tog mitt glas med whisky från bordet och så ställde jag mig vid fönstret igen. Så deprimerande. Ibland kändes det som att jag förtjänade det här. Varför visste jag inte egentligen men det fanns nog någon anledning från någon tid i mitt liv. Kanske var det ett sätt att visa mig att jag inte kunde få vilken tjej som helst bara för att jag var T.O.P från BigBang. Det kändes långsökt och ganska dumt men konstigare saker hade hänt här i världen. Jag ryckte till av att min mobil började ringa igen. Det var femte gången bara idag. Ji hade skickat tusen sms och Taeyang hade knackat på ett flertal gånger. Daesung hade också kommit förbi två gånger men sen fattade han vinken. Seungri var den som ringde mig nu. För en sekund tänkte jag svara. Tänk om det var något viktigt? Jag grep hårdare om glaset jag hade i handen och den andra handen stoppade jag ned i ena byxfickan. Det kändes konstigt att ha mjukisbyxor med en enkel t-shirt för det hände inte särskilt ofta. Mobilen tystnade och jag slutade spänna mig. Jag klarade det ännu en gång. I början var det svårt att ignorera alla samtal men för varje gång kändes det lättare. Det värsta var när min manager ringde i början. Jag antog att någon av dom andra bett honom låt mig vara ett tag. En månad. Fyra veckor. Trettio dagar.  Mina tankar blev avbrutna av att någon bultade på dörren. Med en suck smög jag dit för att se vem det var som stod utanför. Mitt hjärta slog ilsket i bröstkorgen när jag såg Evie stå där. Regnade det ute? Hon var alldeles blöt. Jag svalde hårt och kämpade allt jag kunde för att stå emot min önskan att få öppna dörren. Jag fick inte. Hon slog på dörren igen och hon såg faktiskt orolig ut. Hon tog upp telefonen och tryckte den mot örat. Jag ville backa och låtsas som om jag inte ens sett att det var hon där ute men jag kunde inte röra mig ur fläcken. Evie gick bort en bit så det var svårt att höra exakt vad hon sa och vem hon pratade med. Det verkade inte vara någon av killarna. Vem var det hon ringt då? Hon kände väl ingen annan här i Sydkorea, eller? 

   - Choi Seung-Hyun, sa Evie och sneglade mot dörren. - Fem minuter? Okej.

Evie la bort mobilen och kom fram till dörren igen. Hon lutade pannan mot träet och suckade. Jag bet mig hårt i tungan. Fan också. Vem hade hon ringt? Vadå fem minuter? Nästan som om hon hört min tanke tittade hon upp mot kikhålet. Hon kunde inte se mig. Det visste jag redan efter att jag och Ji testat det hemma hos Taeyang en gång.

   - Du kan inte slippa undan längre, sa Evie rakt ut. - Ji bad mig att inte göra det här men dom är upptagna ikväll. Något möte...så han kan inte stoppa mig.

Jag satte whiskyn i halsen men lyckades vara knäpptyst. Hade hon diskuterat med Ji om någonting som hon tänkte sätta i verk nu? Jag rös i kroppen men det var inte en obehaglig känsla utan det var en känsla av att vara saknad och behövd som fick mig att bli alldeles knottrig. Jag lämnade dörren och slog mig ned i en fåtölj i tvrummet som stod närmast fönstret. Jag brukade sitta där när jag var i behov av inspiration. Två minuter passerade. Snart skulle den som hon ringt vara här. Hade Evie ringt till polisen? Trodde hon allvarligt att jag hade tagit livet av mig? Jag lyckades le av den tanken mest för att självmord inte ens funnits i min tankegång. Någonsin. Med en suck drack jag upp det sista av whiskyn i glaset och tittade ut genom fönstret på alla dom hundratals färgerna som nu blivit lite dämpade av mörkret som började smyga sig på. Hade det inte gått fem minuter snart? Jag kände mig lite chockad av mina egna tankar. Ville jag att hon skulle ta sig in? Jag bet ihop käkarna hårt. Någonting måste ha blivit fel efter att ha varit ensam så länge. Jag måste vara desperat eller något. Jag sneglade på klockan och så hörde jag hur låset i ytterdörren klickade till. Dörren åkte upp och så hördes Evie prata med någon där ute. Det var en man som lät orolig. Jag sa ingenting utan satt bara och tittade mot hallen i väntan på att hon skulle komma in. Någon försvann ned för trapporna utan att säga ett ord medan någon stängde ytterdörren. Gick dom? Jag var på väg att resa mig upp när jag hörde någon som närmade sig. Runt hörnet kom Evie med en sökande och orolig blick. Det tog en stund innan hon såg rakt på mig. Hon suckade av lättnad.