Twisted (BIGBANG Fic)

Kap 16

Kapitel 16 - E 

Fem dagar hade gått sedan kvällen i bowlinghallen. Jag hade rusat hem och sjunkit ned på golvet i hallen. Längre än så kom jag inte. Ji hade hittat mig med rödgråtna ögon. Han frågade mig om vad som hänt i omklädningsrummet. Till en början ville jag inte prata om det men jag insåg att han var värd en förklaring. Jag tänkte inte ljuga för Ji. Han hade bara nickat åt mina ord. Utan ett ord hade Ji rest sig upp och gått in i sitt arbetsrum. Han satt där inne i närmare två timmar. Medan han var där inne packade jag alla mina saker. Jag klarade inte av att bo där efter det som hände med Seung. Jag kunde inte stanna i Sydkorea längre. Ji kom ut med behärskat ansikte men jag såg i hans ögon att han var upprörd. Han blev chockad över att jag tänkte åka iväg men han lät mig gå. Det sista jag sa till honom innan jag klev ut genom ytterdörren var att jag ångrade kyssen och att det inte var min mening att göra så mot honom. Ji försäkrade mig om att han var glad över att jag berättat sanningen med en gång och inte ljugit. Vi lämnade varandra. Det var ett ömsesidigt beslut men jag såg att Ji inte tog det särskilt bra. Han grät inte framför mig men inombords gjorde han säkert det. Han var ju rätt känslig. En del av mig undrade hur mycket han hatade mig medan en annan del av mig inte ville veta. Det var hemskt nog att behöva bo hos Seungri och höra honom berätta hur ledsen Ji var. Ji och Seung hade tydligen inte sagt ett enda ord till varandra på dom fem dagar som gått, jag var orsaken till det. För varje minut som gick blev jag allt mer övertygad om att lämna Sydkorea även om Seungri och Taeyang inte alls höll med mig. Dom ville att jag skulle stanna och dom lovade att allt skulle bli lättare med Ji och att han skulle komma över det. Dom lovade att Ji och Seung skulle lösa sitt problem och att vi kunde gå vidare. Jag var inte lika säker som dom och just därför lämnade jag Taeyang utanför min plan. Det knackade på dörren och in kom Seungri med ett brett leende som nådde honom hela vägen till ögonen som lyste upp av leendet.

   - Goda nyheter! Sa han glatt. - Ji bad Seung att flytta på sig idag, ett steg framåt.

   - Kommer han alltid hata honom? Suckade jag frågande.

   - Det är en fas, lovade Seungri. - Det kommer gå över.

Jag påpekade att Ji inte borde vara arg på Seung. Det var jag som gjort fel som låtit Seung kyssa mig och att jag dessutom kysst tillbaka gjorde situationen värre. Seungri gav mig en menande blick och frågade om inte jag också skulle bli arg på min bästa vän om hon kysst Ji under den tiden som vi varit tillsammans. Han hade rätt. Vår logik fungerade inte bättre än så. Man la skulden på helt fel människa. Jag skulle ha den största skulden för det som hänt även om Seung var skyldig han också. Jag suckade och tittade ut genom fönstret. Vädret hade blivit kyligt. Det blåste och regnade mer eller mindre dagligen nu. Luften var svalare nu och kvällarna var så pass kalla att fingrarna gjorde ont om man var ute för länge. Jag ville till Italien igen. Inte för vädret utan för situationen jag satt mig själv i. Det kändes bara förjävligt. Seungri sjönk ned bredvid mig på sängen.

   - Är du säker på att du ska åka tillbaka? Frågade han sorgset.

   - Ja, sa jag och sneglade mot honom.

   - Men Seung...? Sa han frågande och tystnade.

Jag fattade vad han menade men det kändes olustigt att stanna för Seungs skull. Det var en ynka kyss och även om Seung har känslor för mig kändes det bara fel. Ji behövde få en chans att läka i sin egen takt utan att se mig dagligen. Jag skakade på huvudet åt Seungri och förklarade min tankegång. Han ryckte på axlarna och frågade om jag tänkt berätta ensam för Seung att jag skulle åka tillbaka till Italien. Jag skakade på huvudet ännu en gång. Vad fanns det att säga? Han kunde få veta det tillsammans med dom andra. Om han sedan kände att han ville prata kunde vi ta det då. Jag kände mig hemsk, känslokall och hård men jag hade svikit min absolut starkaste åsikt. Han frågade när jag skulle åka. Hans röst lät sorgsen och när jag såg in i hans ögon insåg jag hur ledsen han faktiskt var att jag skulle åka härifrån. Visst, det kändes trist men det var nödvändigt. Seungri satt där med ryggen böjd och huvudet sänkt, som om han skämdes, och händerna i byxfickorna. Han var som den storebror jag aldrig fått. Det var värmande att han brydde sig om mig. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och suckade. Seungri strök handen över mitt hår och det fick mig att tänka på Ji. Han hade gjort så hundratals gånger.