Hate me or love me

Du? Älska Mig?

Mina ögon blev stora som tennis bollar när han öppnade sin bildörr...

-Adrian?! Sa jag.

-Eh ja? Vi kanske ska sticka typ nu, sa han och tog min hand. Vi sprang mot porten men jag hittar inte mina nycklar. Fan.

-Fan! Jag glömde mina nycklar i bilen! Halv skrek jag.

-Vad ska vi göra nu då? Frågade Adrian och försökte få upp dörren på något vis. Jag gav honom en klämma,

(A/N: Ni vet sån man kan sätta i håret om man har uppsatt och det finns en buckla? Iallafall en sån, vet inte vad dem heter)

-Olivia! Jag vill prata herregud! Skrek han och stannade tio meter ifrån oss.

-Okej... Prata på! Men tro inte att jag kommer lyssna, sa jag. Jag la mina armar i kors och tittade på honom.

-Är du säker? Frågade Adrian och jag tittade på honom.

-Mm, sa jag. Jag vände min uppmärksamhet till Simon igen.

-Det jag skulle säga är att det var inte meningen att blanda in dig och din familj i min röra. Och jag är ledsen för det. Men han förtjänar inte dig, jag förtjänar dig. Sa han, jag skrattade till när han sa att han var "ledsen".

-Det är så synd att du hatar mig. Jag älskar dig ju! Sa han och jag skrattade åt honom.

-Du? Älska mig? Roligt skämt. Var det inte du som misshandla mig fysisk och mentalt? Du sa att jag var världens sämsta att jag var ful, äcklig, till och med att du ville att jag skulle dö! Det är därför jag har dessa ditt as! Sa jag och drog upp min tröjarm, medans jag gick lite närmare honom. Jag hörde hur chockad Adrian blev.

-Och när du misshandla mig sa du att det var mitt fel, att det var mitt fel att jag blev misshandlad. Du gjorde massa andra saker också, som jag inte tar upp nu. Men sen kommer du hit och säger att du älskar mig? Dra åt helvete med dig seriöst! Skrek jag så att Adrian hoppade till bakom mig. Han drog tillbaka mig så att jag inte skulle gå nära Simon. Som såg ut att explodera när som helst.

Det var då jag såg Lukas svänga in på parkeringen. Ojdå, han har inte sett Simon sen... Ja ni vet. Han tvärstannade bilen. Och öppnade sin dörr. Och gick ut till Simon. Dem stod seriöst en meter ifrån varandra.

-Varför pratar du med min syster för? Frågade han Simon och la armarna i kors.

-Em, sa Simon. Har han inget och säga nu eller? Jävla fegis.

-Kan du inte bara låta Olivia vara? Hon har varit med om tillräckligt med dig, kan du inte se att hon är lyckligare med Adrian?... Stick här ifrån innan jag ringer polisen. Sa Lukas och jag tittade på Adrian när han sa att jag var lyckligare med honom.

Simon tittade argt på mig och sen gick han till sin bil. Jag tittade på Lukas och han tittade ner på min handled. Jag såg hans medlidande-look.

-Kom så går vi in och pratar, Adrian du får följa med. Sa Lukas och öppnade porten, vi gick efter honom.

*

-Såå, sa jag när Adrian och jag hade gått till mitt rum. Efter vi hade snackat med min underbara bror. Adrian satte sig ner på min säng och jag likadant fast bredvid honom.

-Det där var... intensivt, sa Adrian och jag skrattade till.

-Tro mig... Det där var bara en fjärdedel av alla saker han har gjort mot mig, sa jag och suckade. Jag vände på mig så jag satt i skräddar ställning, vänd mot Adrian då.

-Hur kommer det sig att jag inte vet något om dig?... Vi pratar typ bara om mig, sa jag. Han tittade på mig och log.

-Vad vill du veta om mig då? Frågade han.

-Om dina föräldrar och syskon, sa jag. Han suckade och sa

-Jag har haft skilda föräldrar sen jag var tio, har en lillasyster. Sa han snabbt.

-Min lillasyster heter Ida, 13 år. Vad mer ska jag säga? Frågade han mig och jag log.

-Okej vi pratar om något ann..

-JAG ÄR HÄR! Skrek vad jag tror är Alex, jag hoppade upp från sängen och sprang ut till hallen. Och där stod Alex, som jag inte har sett på länge.

-Alex? Vad gör du här! Halv skrek jag och Alex skratta. Alex är som en extra bror för mig, så alla vet.

-Jag skulle egentligen komma på fredag... Meen jag kom lite tidigare, sa han och jag kramade honom. Och Adrian kom ut i hallen när vi drog ifrån kramen.

-Vem är detta då? Frågade Alex och jag sa

-Detta är Adrian, min pojkvän. Sa jag och ställde mig bredvid honom.

-Adrian, Alex. Alex, Adrian! Sa jag och Lukas kom ut i hallen.

-Va kul! Liv har fått en riktig pojkvän för en gångs skull, sa Alex mest till Lukas.

-Okej gå nu och pussas eller något! Bye! Sa Alex och jag skrattade. Adrian och jag gick in på mitt rum igen.

-Vem var det? Varför var han så.... sa Adrian men jag avbröt honom.

-Aww är Adrian avundsjuk? Sa jag och ställde mig framför honom, och la mina händer på hans axlar. Han suckade.

-Nej det är jag inte, sa han.

-Jaja, intala dig själv det! Vad ska vi göra, sa jag och Adrian fick ett flin på läpparna.

-Jag hatar när du flinar, sa jag. Han slutade flina och log ett konstigt leende. Han putade ner mig i sängen och jag tjöt av rädsla. För jag blev rädd hallå! Men efter det skrattade jag.

-Vad gör du? Du skrämde livet ur mig! Sa jag och han hoppade ner i min säng bredvid mig. Men han svarade inte mig. Utan kysste mig.

-Jag... ehm älskar dig, försökte jag säga mellan kyssarna. Han stannade och tittade på mig.

-Vad sa du jag hörde inte riktigt, skämtade han och jag putade till honom.

-Du hörde vad jag sa! Jag älskar dig, idiot! Sa jag och försökte resa mig upp. Men Adrian låg över mig.

-Jag älskar dig med, babe. Jag har ett bra smeknamn till dig iallafall! Sa han och jag skrattade.

-Du är en idiot ju! Sa jag och skrattade åt hans min.

-Min idiot, sa jag. Då fattade han.

-Ha ha, jättekul. Sa han ironiskt och kysste mig en gång till. Sen kanske råkade jag nog somna efter det. Hehe.

/////////////////////////////////////////

Ord: 1065

Hoppas ni gillade det!

Hjälp mig! Jag somnade seriöst klockan fyra på morgonen igår/idag. Och gissa när jag vaknade? Jo, nio. Såå jag fick sova fem timmar iallafall! Jag dör så trött jag är! Haha, hejdå!