Hate me or love me

Jag bryr mig inte

Nästa dag (onsdag)
5 Juni

Jag tänker inte gråta mer! Aldrig! Han förtjänar inte mina tårar. Jag ska vara stark, jag har varit med om värre. Men det betyder inte att det gör ont.

Skitsamma! Om han tror att han har vunnit tror han fel. Jag ska visa honom, jag har vunnit.

* * *

Efter första lektionen

Molly💋 09:20
Var är du? Du har väl också håltimme nu?

Jag 09:21
Jag är vid treorna, ja jag har håltimme

Molly💋 09:21
Vi kommer

Jag stannade i mina fotspår när jag såg att Mollys sms. Jag stannar här tills jag ser dem andra.

-Varför står du här? Frågade någon bakom mig. Jag vände mig om och såg... men ahh såklart.

-Varför bryr du dig? Sa jag och vände mig om igen. Adrian gick närmre mig men jag putade iväg honom.

-Kom inte nära mig, sa jag irriterat och han suckade till.

-Jag undrade bara varför du står här, sa han.

-Vet du vad?... Jag trodde du var den där killen som ändrade sig för mig. Men det visade sig att du var bara en självisk, egoistisk, korkad kille. Som aldrig kan nöja sig med en tjej mer än några dagar. Så ursäkta mig om jag inte är så trevlig mot dig! Så stick iväg och hångla upp någon tjej, sa jag och gick när jag såg Signe.

-Vad gjorde du med honom, sa Signe.

-Det var han som kom fram till mig, han försökte med något sen stack jag. Sa jag och ryckte på axlarna.

-Han ska hålla sig så långt borta som möjligt, den jäveln. Sa Molly och la armarna i kors.

-Och varför kommer han efter dig nu? Frågade Camilla. Jag vände mig om och såg han gå flinandes mot mig. Jag suckade.

-Vad vill du nu? Sa jag irriterat.

-Jag ska göra som du sa, hångla upp någon tjej. Sa han och tog helt plötsligt tog han tag i en tjej som gick förbi. Och ja, tryckte henne mot vägen mitt framför mina ögon.

-Okej fortsätt du! Sa jag och vi gick där ifrån.

Om han visar mig att han inte bryr sig, så ska jag visa att jag är bättre på det.

* * *

-Jag bryr mig inte! Skrek jag på tjejerna.

-Olivia det är okej att vara sårad... Han var otrogen, och höll på med en annan tjej framför dina ögon. Det är okej att inte må bra, sa Camilla och gick fram till mig.

-Visst jag är sårad! Ja, mitt hjärta är i tusen bitar. Men mitt hjärta var redan brustet innan jag kom hit till Göteborg. Jag har varit med om värre! Okej? Sluta tyck synd om mig! Herregud! Halv skrek jag på tjejerna. Dem försöker göra allting bättre, men vafan tänker dem med. "Det är okej att vara sårad" jag vet! Jag har varit sårad två gånger innan.

-Olivia, vi försöker bara hjälpa. Sa Signe och Molly samtidigt. Jag suckade och satte mig ner på min säng. Där Camilla också satt. Signe och Molly stod upp.

-Okej lyssna, sa jag. Dem nickade.

-Innan jag kom hit till Göteborg, sex månader sen. Min då varande pojkvän, var väldigt kriminell. Med väldigt, menar jag väääldigt kriminell... Jag försökte säga till honom att sluta men då blev han arg... Och började slå mig, sa jag och tjejerna tittade chockat på mig.

-Jag bad honom att sluta, men han fortsatte. Sa jag och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken.

-Varför gjorde du inte slut? Frågade Signe.

-Jag kunde inte. Han sa att om jag gjorde slut skulle han döda alla jag träffat. Men en kväll, dumpade han mig... Jag gick hem i regnet efter det, men en gubbe tog tag i mig. Han sa att jag skulle skynda mig innan det händer något med Lukas och mina föräldrar, sa jag. Camilla la handen för munnen och sa

-Var är han? Jag ska döda honom, sa hon. Jag skrattade till.

-Efter det sprang jag hem så fort jag kunde, men jag kom försent. Min ex pojkvän hade tagit tag i mig, jag försökte ta mig ur hans grepp. Men jag kunde inte, han var för stark. Han släppte mig när vi hörde en pistol avlossas. Sa jag och slutade. Jag kände mina tårar rinna ner för mina kinder.

-Åh Olivia, sa Molly och kramade mig.

-Jag såg min mamma och pappa mördas rakt framför mina ögon, sa jag och jag la mitt ansikte i mina händer.

-Ingen ska behöva gå igenom något sånt, sa Camilla.

* * *

Tjejerna hade gått hem, jag hade tvingat dem att gå. Och tillslut gick dem. Klockan var väl sju på kvällen. Och jag låg i min säng med min mobil, när den helt plötsligt började ringa.

Jag titta vem det var, Adrian... Vad vill han mig? Jag tryckte på avböj, men inte ens en minut senare ringde det igen. Jag tryckte på avböj igen, men han gav inte upp.

-Men vad! Halv skrek jag till mobilen. När jag hade svarat.

-Camilla ringde och berätta för mig, sa han.

-Såklart hon gjorde, sa jag och suckade.

-Jag ville bara säga fö...

-Skit i det, jag bryr mig inte. Sa jag.

-Men jag gör... Jag säger förlåt nu så tyst med dig, sa han.

-Jag är ledsen för vad jag har utsett dig för... Jag viste inte om allt du hade varit med om, sa han och lät sorgsen.

-Okej, sa jag bara.

-Okej? Frågade han.

-Okej, kul för dig att du bad om ursäkt. Sa jag.

-Sååå? Sa han.

-Så vadå? Tror du att jag ska förlåta dig nu? Jag älskar dig, fortfarande. Men jag kommer aldrig förlåta dig. Så gå du runt och be om ursäkt men jag kommer inte godta din ursäkt, sa jag och la på.

Den jäveln ska inte få tillbaka mig. Han kan inte hålla sig till en tjej mer än en vecka. Så varför ska jag lita på honom igen? Att han ens trodde att jag skulle godta hans ursäkt. Alltså jag orkar inte med honom.

///////////////////////////////////////////

Ord: 995

Hoppades ni gillade det!

På måndag och kanske tisdag kommer det inte komma några kapitel. Det är en väldigt sorglig dag på måndag så förlåt, jag kommer inte uppdatera alls då.

Hejdå! Hoppas alla har det bra!