The real shit behind the walls.

Del 14 ♡

Med ångesten upp i bröstet vred jag långsamt och tyst om nyckeln i hopp om att Markus skulle ha somnat så jag kunde ljuga och säga att jag kom hem för ett par timmar sen. När jag klev in möttes jag av en förbannad och arg Markus. Jag hann knappt ta av mig min jacka och mina skor innan han kom fram till mig och drog tag i min arm och slängde in mig på mitt rum samtidigt som han skrek "Du vet vad som händer nu så skyll dig själv ungjävel!" 

Han drog mig släpandes i golvet och kastade sen ner mig i min säng. Jag försökte sparkas och slåss allt vad jag kunde för att komma loss men som vanligt hade jag ingen chans mot hans styrka. För varje gång jag ens så kommer hem 15 minuter efter att jag har slutat skolan så blir de alltid samma bestraffning, jag blir fastspänd vid min säng i flera timmar och är han på extra dåligt humör så slår han mig blå tills jag ligger där helt sönderslagen och däckad. 

Han höll fast mina händer och skrek att jag skulle ligga stilla men jag fortsatte att kämpa emot allt vad jag kunde. Han knöt fast mina armar i min sängram med hjälp av ett rep och sen matade han in boxar i mitt ansikte. Smärtan blev värre och värre och tillsist kände jag ingenting, bara smaken av blod och sen blev allt helt svart. 

Jag vaknade upp av att de va halvt mörkt ute och av en enorm smärta ifrån mina armar och mitt ansikte. Jag skrek till och Markus kom in i rummet. "Har du vaknat till nu din lilla råtta?" Sa han och skrattade stolt över vad han hade åstadkommit. 

Jag försökte slita mig loss men hade ingen chans, repet mot mina skärskador på armen gjorde lika ont som tyngden i bröstet. Min tröjarm åkte ner en bit och Markus blick flyttades till markena på min arm och sen gick han fram till mig, knöt upp repet och drog upp min tröjarm. Han sken upp i ett stort leende. "Men kolla fyfan vad bra de trodde jag inte om dig! Bra jobbat!! Nu kan du ju tillomed få gå till skolan" sa han samtidigt som han boxade mig på axeln och gick ut ur rummet och in mot kylskåpet för att ta en ny öl. 

Med en enorm smärta försökte jag resa mig upp ur sängen och när jag kom ut ur mitt rum kom han ut ur köket, höjde ölburken och sa "skål" med världens nöjdaste leende. Jag gick in på toan och kollade mig i spegeln, min läpp var helt sönderslagen och konstigt nog hade jag inte fått någon blåtira. Jag spottade ut blod och sköljde munnen i hopp om att få bort blodsmaken. Jag tog min mobil ur min jackficka och såg att klockan va tjugo i åtta. 

Långsamt gick jag in på mitt rum och tog på mig ett par jeans och en stor tjock tröja med hög krage så jag kanske iallafall kunde dölja lite av min läpp men framförallt min arm. Fem minuter senare var jag påväg mot skolan i långsam och smärtsam takt med tusen olika tankar i huvudet. Den främsta var rädslan av att möta Tristan och att han skulle misstänka något.