The real shit behind the walls.

Del 3 ♡

I korridoren kunde jag riktigt känna hur Chelsea & Aubrey följde mig med blicken när jag kom ut från klassrummet och skulle gå mot mitt skåp. Jag hann inte gå mer än ett par meter innan jag hörde hur Chelsea muttrade "Först tar man semester i en vecka, sen kommer man till skolan och ligger med läraren, får A i betyg och går på sommarlov." Samtidigt som hon stod vänd med ryggen mot mig och pratade till Aubrey som brast ut i skratt. Min första tanke var att den jävla horan skulle få känna på en bit av all den smärta jag får utstå varje dag men när jag såg Tristan i ögonvrån så hejdade jag mig själv och började gå med raska steg mot mitt skåp samtidigt som jag inte såg att han gick mot mig och två sekunder senare krockade jag rakt in i hans axel.

Smällen kom rakt på min överarm på just den sidan som de äckliga psykot hade tagit ett rejält tag om vilket hade satt sina spår i form av mörka blåmärken. För att dölja min smärta försökte jag bita ihop eftersom att Tristan vid dethär laget såklart hade fått en smäll han också. Panikslagen som jag blev mötte jag hans blick eftersom att den var fast på mig. Under tiden kände jag hur allas blickar hade vänts mot oss två och jag bara stod där som en idiot och stirrade upp på hans melerade grön/blå ögon innan jag satte fart allt vad jag kunde och sprang där ifrån.

Kvar där stod han med sina kompisar och följde mig med blicken samtidigt som jag sprang mot toaletten. Bröstkorgen drogs in & ut, in & ut när jag satt där, halvt flåsandes på de kalla golvet inne på toaletterna och dunkade huvudet bak i väggen samtidigt som jag skrek allt vad jag kunde inombords. Hur jävla dum får man bli? Denna skolan är den enda skolan jag har gått på och inte en enda gång har Tristan ens vänt sin blick mot mitt håll. När han nu väl gjorde de så står jag bara där som en tillfryst pingvinunge och stirrar in i hans perfekt grön/blåa ögon och säger inte ens förlåt? Hur jävla dum får man egentligen bli!

Motvilligt reste jag mig upp och gick fram mot vasken och glodde rakt in i spegelbilden. Mitt långa ljusa hår hängde ner till knäna spretandes åt alla håll. Mitt fula självlockiga jävla rapunzel hår. Jag bara stirrade på mitt hår samtidigt som jag bet mig svagt i underläppen när tankarna gick till om det kanske var dax att klippa av allt. Egentligen vad är anledningen till att ha kvar detta långa skitet? Rapunzel och långt hår var min och mammas grej redan från när jag var liten. Vid tre års ålder hade jag fått så långt hår så jag snubblade över de när jag sprang vilket ledde till att jag blev tvingad att klippa av två decimeter och sen dess slog jag och mamma vad om att ingen av oss någonsin skulle klippa håret och den som fick rapunzelhår först vann.

En månad innan den äckliga dagen drog han min mamma så hårt i hennes hår så en hel hårslinga släppte, sen drog han ner henne i badkaret och rakade av henne halva håret. Han blev så avundsjuk på vår "mamma & dotter" sak att det gjorde han helt galen och sen dess är hans favorittortyr på mig att dra mig i håret. Hade jag klippt av mig håret så vill jag inte ens tänka mig vad han hade gjort.

Jag kände hur tyngden i mitt bröst blev tyngre samtidigt som jag bara stod där och stirrade mig själv in i ögonen. Jag kände hur mina ögonlock blev helt tunga och tårarna smög sig fram. Mina ögon blev helt glansiga och de isblå i mina ögon blev allt tydligare samtidigt som tårarna sprutade. Där stod jag ensam på toaletten och bara grät & grät precis som så många gånger förr.