The real shit behind the walls.

Del 42 ♡

Jag sprang och sprang allt vad jag kunde, bort därifrån, bort ifrån dem båda två. Jag bra sprang och sprang och hörde hur någon sprang mot mig. Mina tårar rann nerför mina kinder och tillslut stannade jag till och tryckte ner mitt ansikte i min halsduk. Ett par sekunder senare så kände jag hur någon la sina armar hårt om mig och tryckte mig intill sig. Jag borrade ner mitt ansikte i personens bröst och skrek allt vad jag kunde samtidigt som gråten exploderade. Jag ville inte kolla upp på personen, men personen tog ett steg bak och la sitt finger mjukt under min haka och tryckte mitt ansikte uppåt. Jag mötte blicken från de grönblå melerade tårfyllda ögonen.

Jag bara stirrade in i dem och kände direkt igen honom, Tristan. Han la sin hand på min kind och torkade bort mina tårar samtidigt som han lite hackigt och darrigt sa "Penelope, jag är verkligen inte sur på dig. Jag bryr mig så mycket om dig så att jag blir svartsjuk och de var fel av mig. Du har inte gjort ett skit fel! Och det med Grace var verkligen så fel av mig." Jag stirrade på han med tårarna rinnandes från mina ögon. Dem där orden ville inte sjunka in i huvudet för det var inte så det var. Det var fel och om det var någon som hade gjort fel så var det verkligen jag. Jag kände mig äckligare än någonsin förut och drog in ett djupt andetag. 

"Om de är någon som har gjort fel så är det jag och inte du! Så som jag gjorde gör man inte. Man går inte och tar någons bästa vän så! Så jävla äckligt gjort, jag är så jävla äcklig. Så fucking äcklig, äcklig. Du förtjänar någon bättre Tristan!" Skrek jag ut helt gråtigt och darrigt. Jag skrek med all den lilla kraft jag hade kvar och vågade inte ens titta han in i ögonen längre. Jag andades snabbt och suckade tungt innan jag slet mig ur hans grepp och sprang snabbt där ifrån, bort där ifrån så snabbt som möjligt. Jag klarade inte av de längre, att vara så nära honom, att kolla in i dem ögonen. Jag ville inte se på han längre, han förtjänade någon mycket bättre än mig och jag var så jävla äcklig. Vem gör något sånt som jag gjorde? Nu har jag ju iallafall fått vad jag förtjänade. 

De började blåsa kraftigt men jag fortsatte att springa hemåt allt vad jag kunde med tårarna rinnandes ifrån mina kinder. De ringde till i min telefon och jag drog upp den, det var Tristan som ringde men jag klickade bort samtalet och gled ner längst med en lyktstolpe. Jag tryckte händerna i mitt ansikte och skrek och grät allt vad jag kunde. Vad fan har jag gjort?

Jag gick med sakta steg hemåt och jag andades tungt. Mina kinder kändes stela av alla tårar och halsen var tung. De blåste fortfarande kallt och löven flög åt alla håll. Min gråt hade lugnat ner sig men jag var fortfarande helt nedstämd. Nu var jag ännu mer arg på mig själv för att jag bara sprang ifrån Tristan på de sättet. När jag närmade mig huset torkade jag bort tårarna och tog ett par djupa andetag. Att behöva gå förbi Tristans hus kändes läskigt eftersom att han inte visste att jag bodde här nu, han visste inte ens var jag bodde innan heller. Jag tog ett djupt andetag och öppnade dörren och klev in. "Hallå!" Skrek jag smått men fick inget svar. De blev en lättnad att dem båda två var på jobbet för då skulle jag få lite egen tid till att kunna lugna ner mig innan dem kom hem. Jag sjönk tungt ner i soffan och drog upp telefonen. 

Jag gick in på Tristans instagram och scrollade ner länge tills jag såg bilden på oss två som han inte än hade tagit bort. En tår rann ner för min kind och jag bet mig hårt i läppen för att det inte skulle eskalera. Jag gick in i mitt bildgalleri och scrollade upp tills bilderna på mig och Albin dök upp. En ilska och besvikenhet spred sig i hela kroppen och jag raderade allihopa. Precis efter fick jag en snap från Tristan. Jag öppnade den och läste "Penelope förlåt mig, snälla prata med mig. Jag har gjort så mycket fel." Snabbt skickade jag "Det är inte du, det är så jävla mycket som du inte vet Tristan." Ett par sekunder senare fick jag tillbaka "Du och Albin?" Jag bet mig i läppen när jag läste det och tittade mot hans hus när jag funderade på vad jag skulle svara. Jag gick osäkert fram till fönstret och skickade en bild på hans hus. Man såg att bilden var tagen inifrån så han borde förstå att jag stod i detta huset. 

Han skickade en bild tillbaka på vårt hus. Jag svalde tungt och svarade "Jag bor här nu." Han skickade en bild på halva sitt ansikte där han skrev "Va?" Jag suckade och svarade "Se Tristan de är så mycket du inte vet." En tår rann ner för min kind och jag gled ner längst med väggen. Jag drog upp knäna till min haka och tog händerna för ansiktet samtidigt som jag kastade mobilen i soffan. Jag grät och grät och nästan skrek så högt som jag grät. Halsen blev tjock och de gjorde så jävla ont i magen. Mitt gråt hackade och jag kypade mellan snyftningarna efter luft. Mitt huvud började bulta och bilden på Albin och Chelsea vid muren ville inte försvinna och ögonblicket när jag blickade in i Tristans grönblå melerade ögon. Den känslan av att han faktiskt brydde sig. 

De knackade på dörren och jag höjde blicken mot de stora fönstret vid hallen. Det enda jag såg var ett par svarta adidas byxor, blåa nikeskor och en vit hoodie. Jag reste mig tungt upp och gick motvilligt mot dörren med tårarna rinnandes från mina kinder. Jag snyftade och torkade bort en tår samtidigt som jag gick mot dörren men de rann ner en ny lika snabbt. Jag ställde mig framför dörren och kikade ut genom fönstret. Dedär guldblonda lockiga håret och de grönblå melerade ögonen mötte genast min blick och våra blickar fastnade på varandra.