The real shit behind the walls.

Del 18 ♡

Albin stannade moppen och stängde av motorn och jag hoppade av. Sen drog jag av mig hjälmen och drog handen igenom mitt hår innan jag gav tillbaks hjälmen till honom. Han låst moppen och tittade på mig i ett snett leende innan han gick fram mot dörren. Det var en stor vit dörr med ett runt fönster och ett guldigt handtag. Han knackade två gånger och jag tittade osäkert mot dörren. Tillsist öppnades dörren och Tristan sken upp i ett leende. Han slängde med håret lite på sidan och stoppade händerna i sina fickor på sina adidasbyxor. 

Jag bet mig svagt i läppen och mötte hans blick. "Ja hej, Hah." Sa han med lite tyst och nervös röst och skrattade lite kort och generat. "Halloj." mumlade jag lite blygt till svars. Albin tittade först på Tristan sen på mig innan han sa "Amen förfan Tristan va inte så jävla blyg nu, vadfan är detta jämfört med de innan i skolan." Och sen flinade han. 

Tristan blev lite mer serriös och skrattade tillbaka. "Ja okejdå, ja jag drar nu så ses vi snart." Sa Albin innan han vände sig om och gick till sin moppe igen. Blygt stod jag kvar framför dörren och tittade bak efter Albin innan jag sa "Var ska han?" med lite blygsam röst. "Han och Oliver kommer med Aubrey och Chelsea sen." Sa han och tittade på mig osäkert. "Men jag lovar hon kommer nog inte direkt våga göra något efter de i skolan." Sa han och ledde mig in i huset.  

Deras hus var prydligt och snyggt, klinkergolv i hela fastigheten och stora och ljusa möbler. Jag började långsamt och lite nervöst ta av mig min jacka och hängde upp den på en krok innan jag tog av mig mina skor och såg mig lite nervöst om. 

Som tur va så fick vi sluta tidigare idag vilket innebar att jag kunde komma hem halv fem utan att Markus skulle bli psyksjuk mot mig idag igen. Jag la armarna i kors och riktade blicken lite osäkert fram mot Tristan som tittade på mig. Vi stod där och stirrade på varandra i tystheten och den pinsams stelheten i ett par sekunder innan han öppnade sin munn och sa "Eh ja, du kan gå och sätta dig där om du vill så kan jag fixa något." 

Han nickade bort mot soffan och log ett lite osäkert leende i slutet av meningen. Jag nickade kort mot han och gick med sakta steg mot den stora och vita skinnsoffan. Jag satte mig ner och drog upp knäna mot hakan samtidigt som jag såg Tristan försvinna ut mot köket. Jag fiskade upp telefonen ur fickan och tittade på displayen, än sålänge inget ifrån Markus vilket kändes som en liten lättnad. 

Ett par minuter senare kom Tristan med två glas som han satte ner på de stora vardagsrumsbordet och sen satte han sig ner bredvid mig. Jag log lite osäkert mot honom och mötte hans blick, när han bet sig svagt i läppen och kom närmare och närmare.