När jag kom in i skolan så stod Tristan vid dem andra niorna och Chelsea & dem andra. Jag mötte hans blick såfort jag kom in innanför dörrarna och han sken upp i ett leende och nickade mot mig. Chelsea såg alltihop och tittade på mig helt bitchigt och surt men jag bara mötte Tristans blick lite snabbt utan att jag ens gjorde något tillbaka.
Jag gick direkt till mitt skåp helt segt och dystert. De märktes nog rätt tydligt att jag inte direkt utstråla något positivt idag och de märktes direkt på Tristan. Eftersom att jag ville undvika att han skulle fråga var de va så tog jag bara mina saker snabbt och smällde igen mitt skåp. I ögonvrån så såg jag hur han var påväg mot mitt håll vilket gav mig lite smått panik så jag låtsades att jag inte märkte att han va påväg mot mig och smet snabbt in i mitt klassrum samtidigt som klockan ringde vilket betydde att lektionerna började och då var han tvungen att vända och gå till sitt eget klassrum.
Min ångest lättade i bröstet och jag gick och satte mig på min plats och lektionen började. Marie, vår svenska lärare var fett tråkig denna lektionen. Som tur va så var det endast en genomgång hela lektionen vilket var bra för jag kunde knappt fokusera över huvudtaget. Tankarna gick bara åt Tristan och smärtan i min arm och kind gjorde verkligen inte saken bättre.
Klockan ringde tillslut och lektionen slutade, jag slängde ihop mina saker och gick med raska steg mot mitt skåp. Klockan var precis fem över halv tio och Tristans lektion slutade halv, så risken att han skulle va i korridoren när jag kom ut va stor. Jag vågade inte ens kolla mig runt om utan gick direkt till skåpet, slängde in böckerna och drog på mig min bomberjacka innan jag smällde igen skåpet och gick mot glasdörrarna. Nästa lektion började kvart i så de var tio minuter tills nästa lektion vilket var för långt tid för att jag skulle kunna va i korridoren utan att riskera att han kom fram till mig. Därför bestämde jag mig för att gå ut bakom skolan och gå runt där tills lektionen började.
Luften låg tungt och de kom små rökmoln från min mun när jag suckade och gick bak bakom den stora byggnaden. Mina tankar gick fram och tillbaka men jag kunde inte släppa hur taskig jag ändån var mot Tristan som bara undvek han imorse och gick direkt in i klassrummet istället.
Klumpen i halsen blev större nu och jag kunde inte hålla gråten tillbaka. Jag sjönk ner längst med väggen och la ansiktet i händerna och sen bara kom all gråt. Smärtan gick nu över till huvudet också och jag fick en djävulsk huvudvärk. När jag väl tittade upp från mina händer såg jag någon komma närmare ett par hundra meter bort, snabbt torkade jag bort tårarna och snyftade en sista gång sen bara satt jag där och stirrade ner i marken.
När personen kom närmare så kände jag igen ansiktet, såklart var de Tristan. "Vad gör du här bak helt själv?" Sa han samtidigt som han gled nerför väggen och satte sig bredvid mig. "Ingenting ville bara ta lite luft." Ljög jag och försökte prata så vanligt som möjligt. Han tittade på mig och blev nästan lite allvarlig. Jag skulle dra bak en hårlock och då åkte såklart tröjan ner och märkena på min hand syntes jättetydligt. Tristan tittade först på min arm och sen upp på mig med uppspärrade ögon.
Han tog ett löst grepp om min arm och drog upp resten av koftan så hela armen sågs och mina skärmärken syntes över hela armen. Jag drog snabbt ner tröjan igen och ville inte ens kolla på han. Precis när han skulle öppna munnen så reste jag mig upp och skulle springa där ifrån men han tog tag i min hand.
أنت تقرأ
The real shit behind the walls.
أدب المراهقينAtt ständigt känna sig äcklig och otillräcklig är ingenting som är ovanligt för mig. Att känna sig så jävla ful och meningslös att man inte ens bryr sig om när man får pryl av sin styvpappa och när man ständigt blir spottad på de är inget ovanligt d...
