»f.s« I Miss You

Kapitel 1

Kapitel 1

**Alicias Perspektiv**

Försiktigt tar jag första steget in i skolan, rädd för att alla blickar ska riktas mot mig. Ingen vet att jag ska komma. Jag kollar tveksamt upp från mina skor men inga blickar är på mig. Snabbt fortsätter jag, med luvan fortfarande över huvudet, genom korridoren och fram till mitt skåp. Jag låser snabbt upp det och drar ut min gamla penna innan jag slår igen skåpet igen. Jag vänder mig om och möter en blick, en enda blick. En tjej från klassen, en tyst tjej från klassen. Emilia. Jag ignorerar hennes blick och börjar istället gå mot klassrummet som jag minns som mattesal. Dörren står redan öppen så jag går in och möter ytterligare några blickar. Killar, de så kallade populära killarna. Jag stannar vid ingången, osäker på var jag borde sitta efter att ha missat nästintill hela åttan. Jag lutar mig mot väggen och undviker killarnas genomträngande blickar. De är knäpptysta. Allt är knäpptyst fram till dess att jag hör en välkänd röst.

"Jag hatar skolan, jag hatar skolan av hela mitt hjärta och därför förstår jag inte varför jag är här. Det här är den sämsta dagen i mitt liv. Tjugoandra april ska jag hata för resten av mitt liv. Äckliga dag." Tjugoandra april. Mamma har inte informerat mig om att det är exakt ett år sedan idag. Jag visste inte om det. Plötsligt kommer alla känslor som jag för tillfället glömt tillbaka och jag får lust att gråta. Men jag håller det inne och kollar ner i golvet.

"Oj, vem är- Alicia?" Jag kollar försiktigt upp och möter Daniellas blick. Hon ser först väldigt chockad ut innan ett leende övertar och hon slänger sig om halsen på mig. "Var har du varit? Jag har saknat dig så himla mycket. Varför har du inte svarat på mina meddelanden? Jag skrev varje dag i två veckor innan det kändes onödigt." Jag svarar inte och hon släpper mig efter en stund. "Adam har saknat dig." Hon viskar det och jag sneglar bakom ryggen på henne. Bland killarna som satt där när jag kom in sitter han. Han möter min blick och lägger huvudet på sned. Frågande. Hans grönblå ögon blixtrar smått, precis som jag minns dem. De gjorde alltid det när han såg på mig, jag vet inte om de gjorde det mot alla han såg på men när han såg på mig så blixtrade dem. Det var det som fick mig att falla för honom. Nu finns inga känslor kvar. Jag kan inte tänka så om killar längre.

"Var har du varit?" Min blick förflyttas till Daniella igen. Hon ser orolig ut, osäker.

"Jag vill inte prata om det." Viskar jag. Hon nickar och lägger armen över mina axlar.

"Det är okej, vi pratar när du vill." Säger hon och leder mig till en bänk. "Du får sitta här, bredvid mig." Säger hon och kollar mot en tjej som går bredvid henne. Jag minns henne från klassen också. Hon var Daniellas bästa vän innan jag började umgås med dem och jag antar att hon har varit det medan jag var borta också. Det känns bra att Daniella fortfarande bryr sig om mig, att hon väljer mig före den här tjejen. Jag kommer inte på hennes namn nu, jag mindes Emilias namn men jag minns inte den här tjejens namn. Emilia har jag aldrig umgåtts med men jag var med den här tjejen varje dag under ett år.

"Så, är klassen samlad nu?" Jag kollar upp från bänken jag hunnit sätta mig vid och ser vår magister. Han nickar med huvudet mot varje elev innan han stannar i mitten vid mig. "Alicia?" Plötsligt vänds alla, varenda blick mot mig. Många är chockade, några ser till och med besvikna ut. Jag var en riktig plåga under mitt år med Daniella. Jag trodde dock att någon skulle vara informerad om att jag skulle komma tillbaka. Jag väntar otåligt på att magistern ska fortsätta. Blicken han får av mig kan inte kännas särskilt bekväm då han vänder bort sin blick och fortsätter räkna oss.

"Jo, alla är här." Säger han innan han kollar på mig igen. "Minns ni alla var vi var innan ni gick på lov?" Frågar han. Alla verkar nicka och han plockar upp en bok från sitt skrivbord. Han går igenom salen och stannar vid min bänk. Han sätter sig på huk och lägger boken framför mig.

"Har du jobbat någonting hemma medan du har varit borta?" Frågar han lågmält. Jag nickar och öppnar boken på den sida där jag är i den hemma. "Du har till och med kommit lite längre än de andra i klassen." Säger han och studerar talen. "Ett kapitel längre."

"Det är bara att säga till om det är någonting, du kan fortsätta jobba där du är." Säger han innan han tar ett steg bortåt.

"Vänta." Säger jag tyst och han stannar. Jag har inte pratat med någon annan än mamma och min psykolog under det här året. Jag minns inte vad folk heter och jag klarar inte av att höja rösten. Magistern går tillbaka och sätter sig på huk bredvid mig igen.

"Namn... Jag minns inte." Säger jag lågt och han kollar oroligt på mig.

"Minns du inte vad alla härinne heter?" Frågar han. Jag skakar på huvudet. "Jag heter Johan. Jag pratar med din mentor så får ni gå igenom namnen på din svenskalektion." Säger han. Jag nickar.

"Tack." Viskar jag. Han ler snett innan han reser sig och går tillbaka till sitt skrivbord. Jag kollar ner i boken igen och tar upp min penna. Jag skriver mitt namn på skrivhäftet och flyttar upp matteboken längre upp på bordet.

"Minns du inte vad alla heter?" Frågar Daniella bredvid mig. Jag skakar på huvudet medan jag skriver ner svaret på tal 23B i skrivhäftet. "Oh." Jag lägger ner pennan och reser mig från stolen. Jag går med försiktiga steg igenom klassrummet fram till Johans skrivbord.

"Kan jag gå på toa?" Frågar jag, lika lågt som tidigare. Han nickar med ett leende som jag försöker besvara innan jag går mot dörren. Jag öppnar den och hinner uppfatta orden "Jag går på toa." innan dörren stängs igen bakom mig. Jag börjar gå igenom korridoren men hör snart hur en dörr bakom mig öppnas. Förgäves försöker jag fortsätta framåt då mitt huvud börjar snurra. Ett år idag. Jag sätter mig ner på en bänk mot en vägg och lägger ansiktet i händerna. Jag vet inte hur jag ska klara hela den här långa dagen.