»f.s« I Miss You

Kapitel 3

Kapitel 3

**Alicias Perspektiv**

Jag känner hur någon sätter sig ner bredvid mig då hens arm snuddar vid min. Jag sitter kvar med huvudet i händerna, jag vill inte prata med någon.

"Hur är det, Alicia? Jag har saknat dig jättemycket. Ringt mer eller mindre varje dag i ett helt års tid. Jag gick hem till dig flera gånger men din mamma har varje gång sagt att du sover, är sjuk. Du klarar inte av att ta emot besökare just nu. Jag vill jättegärna att det fortfarande ska vara du och jag men jag vet att det inte är så längre. Allt har förändrats nu, eller hur?" Jag släpper huvudet och kollar upp, möter Adams blick och ler humorlöst.

"Det funkar inte så." Viskar jag och han lägger huvudet på sned.

"Funkar inte hur?" Frågar han. Jag skakar bara på huvudet och kollar bort. "Jag känner knappt igen dig längre. Hela du är förändrad. När du kom in i klassrummet såg jag bara ditt ansikte, trodde jag såg i syne. Ditt långa och blonda hår var inte där, inte ditt smink men du är fortfarande lika fin, så sjukt jävla fin. Jag trodde inte det var du men nu är det bekräftat. Var har du varit hela året? Det är exakt ett år sedan jag hörde från dig senast idag. Ett år sedan jag kysste dig sist." Jag håller blicken borta från honom samtidigt som jag håller inne tårarna.

"Jag älskar dig fortfarande." Orden får den första tåren att rinna nerför min kind. Jag vänder blicken mot honom och han torkar bort den. "Jag vet inte vad som hände när du försvann men om du vill prata så är det bara att komma till mig. Jag är kär i dig fortfarande men vi kan prata som vänner." Säger han. Jag nickar och ler försiktigt mot honom. Han drar in mig i sin famn och jag lägger armarna runt hans midja, kramar honom hårt tillbaka. Såhär nära har jag inte varit en kille på ett år. På ett år har jag bara sett killar på internet och ibland när jag kollar ut genom fönstret. Felix. Jag har sett Felix utanför fönstret. Promenerande med sina kompisar och ibland själv, sneglande mot mitt hus.

"Det är inte så lätt att berätta för folk. Det är bara mamma och min psykolog som vet exakt varför det blev som det blev. Jag minns inte vad folk heter. Jag minns inte vad Daniellas bästa kompis heter." Viskar jag. Han släpper mig försiktigt och jag kollar upp i hans ögon.

"Daniellas bästa kompis heter Alicia, det är du. Om du menar hennes låtsas bästa kompis så heter hon Fanny." Säger han och jag ler lätt. "Förlåt för att jag frågar, men finns det någon chans att du fortfarande älskar mig, har några känslor för mig överhuvudtaget?" Frågar han. Mitt leende försvinner direkt och jag kollar ner i marken. Jag och Adam var tillsammans i tre månader. Vi berättade allt för varandra, tror jag. Jag litade på honom men jag vet inte om jag fortfarande gör det.

"Jag älskar dig, det gör jag. Men jag har glömt hur det känns att vara kär, hur känslorna är." Säger jag tyst. Jag kollar upp och han nickar åt mig.

"Får jag kyssa dig? Prova om du känner något?" Frågar han. Jag biter mig i läppen och tänker kort. En kyss är ingenting egentligen. Jag vill också veta om jag har några känslor kvar. Jag nickar lätt åt honom och slickar mig om läpparna. De blir väldigt torra när man aldrig öppnar munnen och pratar. Försiktigt lägger han handen på mitt bakhuvud och böjer sig ner mot mig. Hans läppar möter mina och jag känner direkt att någonting finns kvar mellan oss. Någonting som känns som små fyrverkerier i min mage. Små, små fyrverkerier. Inte alls så stora som när vi kysstes första gången. Hans piercing i läppen känns kall mot mina läppar men det känns ändå bara mysigt. Jag försöker kyssa honom tillbaka, det går inte speciellt bra till en början, som att det är första gången jag någonsin kysser någon. Men efter en liten stund så känns det bra och han släpper mitt bakhuvud, placerar händerna på mina höfter. Mina händer ligger kvar i mitt knä, jag vågar inte röra mig. Han fördjupar inte kyssen, försöker inte ens få mig att släppa in hans tunga. Han bara drar ifrån lite försiktigt och kollar in i mina ögon.

"Kände du någonting?" Frågar han. Jag nickar och han ler. "Vad kände du?" Frågar han och lägger huvudet på sned. "Posivit eller negativt?"

"Positivt." Viskar jag. "Som när vi kysstes för allra första gången fast lite svagare." Han nickar men ler fortfarande.

"Är du beredd på att bli min flickvän eller ska vi stanna på kompisar?" Frågar han. Jag vrider på mig lite obekvämt och han släpper mina höfter.

"Blir du besviken om jag säger vänner?" Frågar jag tyst. Han skakar på huvudet.

"Det är alltid möjligt att utveckla en vänskap. Så vi säger vänner?" Frågar han. Jag nickar.

"För tillfället, men jag lovar att berätta för dig varför jag inte var i skolan eller hörde av mig. När jag känner mig redo." Säger jag tyst. Han ler och placerar en lätt kyss på min panna.

"Är det jobbigt att prata? Du viskar just nu." Jag nickar som svar på frågan och han kollar osäkert på mig.

"Jag har knappt pratat på ett år." Säger jag.

"Oj, det trodde jag inte." Säger han och halar upp sin telefon ur fickan. "Har du bytt nummer eller något? Jag har ju försökt få tag på dig, signalerna gick fram ett tag men sedan var det som att telefonen dog, abonnenten du söker kan inte nås för tillfället, vet du. Nu säger den att abonnenten inte finns längre alls." Säger han. Jag nickar och tar den utsträckta telefonen ur hans hand.

"Du får veta om det när jag är redo också." Säger jag tyst och skriver in mitt nummer. Jag lägger den i hans hand igen och han kollar på mig med huvudet på sned.

"Vill du ha mitt nummer?" Frågar han och jag ler.

"Du kan skriva ditt namn i meddelandet när du skickar det." Säger jag. Han nickar och trycker ner telefonen i fickan igen.

"Vill du träffas i eftermiddag, kväll?" Frågar han. Jag nickar lätt.

"Du kan väl följa med mig hem efter skolan? Så kanske jag kan berätta något litet, om jag klarar det." Säger jag tyst. Han nickar.

"Då säger vi så." Säger han och kysser mig lätt på läpparna igen. "Vi kan väl vara friends with benefits?"