»f.s« I Miss You

Kapitel 6

Kapitel 6

**Felix Perspektiv**

Klockan från ytterdörren ljuder genom huset men jag väljer att sitta kvar, djupt nersjunken i soffan med Omar bredvid mig. Jag hör mammas steg genom huset innan dörren öppnas.

"Hej!" Säger mamma glatt och jag känner hur jag sjunker ner ännu mer i soffan. "Du måste vara Adam, var det Alicias pojkvän?" Min blick flyger direkt mot dörröppningen till hallen men jag ser bara mamma, dörren är vinklad åt andra hållet.

"Inte pojkvän." Säger en killröst som jag känner igen på något sätt.

"Sa du inte att hon var singel?" Frågar Omar tyst bredvid mig.

"Han sa ju precis att han inte var hennes pojkvän." Säger jag lika tyst och reser mig ur soffan. Jag går fram till dörröppningen och kollar försiktigt ut, ingen verkar märka mig. I ytterdörren står samma unga mörkhåriga kvinna som jag känt sedan jag föddes, mammas bästa kompis. Bredvid henne står en brunhårig kille. Honom känner jag igen från skolan, han går i Alicias klass. Han brukar umgås med oss nior ibland på rasterna, han är helt okej som person. Hand i hand står han med en tjej som jag inte minns såg ut såhär. Hennes hår är i samma mörkbruna färg som när hon var yngre istället för den blonda hon hade förra året. Håret är också flera decimeter kortare än vad det blonda var. Hennes hår går nu precis över axlarna istället för till midjan. Hennes ögon ser inte alls lika livfulla ut som med allt det smink hon bar förra året. Jag ser inte ett enda spår av smink i hennes ansikte men hon är fin, finare än med allt smink. Hennes blick möter min men hon håller inte fast vid den. Hon vänder ner den till sina slitna converse.

"Felix och hans kompis sitter i vardagsrummet så ni kan väl gå in till dem eller sätta er i köket. Maten är nästan klar. Det är bara köttet som dröjer lite." Säger mamma. Snabbt innan någon mer märker mig går jag tillbaka till Omar och sätter mig bredvid honom. Jag kollar mot dörren när jag känner att någon kollar på oss. Mamma står där och ger mig en menande blick. Jag himlar med ögonen och hon går därifrån. Jag kollar tillbaka på tv:n som visar family guy.

"Gå in till Felix." Hör jag en låg röst säga. Jag struntar i att kolla mot dörren då ingen verkar vilja svara. "Så illa kan det inte vara. Du behöver inte ens prata med honom." Jag suckar och drar handen genom håret. Snart hör jag hur fötter släpas i marken och ett litet skratt.

"Sandman?" Jag kollar bak och möter Adams blick. Han håller fortfarande Alicia i handen men hon ser inte ut att vilja gå in hit. Jag kollar fram på tv:n utan att svara. Han ser väl att det är jag så varför skulle jag lägga ner min dyrbara tid på honom och svara?

"Det är bara att sätta er någonstans." Säger jag utan att slita blicken från tv:n. Ett "okej" kommer från Adam men ingenting från Alicia. Hon pratade alltid jättemycket när vi var kompisar. Jag sitter tyst och kollar på skärmen där Simpson börjar istället för Family Guy. Jag hör ibland Adam mumla småsaker men han verkar inte få något svar från Alicia.

"Jag älskar dig." Orden kommer ganska tydligt från Adam och min blick glider försiktigt till bakom Omar där Adam sitter med läpparna pressade mot Alicias. Någonting går sönder inuti mig men jag kan inte förstå varför. Jag lämnade henne och om hon väljer att vara med andra och inte försöka lösa något med mig så är det hennes val. I vilket fall har vi aldrig varit mer än bara vänner. Varför känner jag mig då sviken?

"Nu är maten klar!" Mammas röst ekar genom huset och jag kollar tillbaka på tv:n innan jag reser mig. Omar följer med upp ur soffan och jag kollar bak, möter Alicias blick men vänder snabbt bort blicken igen och börjar gå mot köket. Jag sätter mig ner vid bordet och Omar sätter sig bredvid mig. Mamma sätter sig bredvid Omar och Alicias mamma, Marie sätter sig mittemot mamma och strax efter kommer Alicia och Adam in. Hon tvingas ner mittemot mig medan Adam sätter sig mittemot Omar. Jag kollar ner på den tomma tallriken och väntar på att någon ska säga varsågod.

"Ja, varsågod att börja ta." Säger mammas röst. Jag kollar upp och min blick sätter sig på Alicia en kort stund, hon kollar ner i tallriken och håret hänger lätt över bordet, som en gardin för hennes kinder och större delen av ögonen. Jag kollar vidare på mamma som redan börjat ta mat samtidigt som Marie tar. De släpper slevarna och Adam och Omar börjar ta innan Omar räcker över den till köttet till mig. Adam lassar på mer mat på sin slev och lägger ner två potatisar på Alicias tallrik.

"Nej Adam." Säger hon tyst och kollar upp på honom. Han kollar förvirrat på henne innan han lägger ner sleven i kastrullen och väntar på den som jag just nu tar kött med.

"Du måste äta." Säger Adam och Alicia skakar på huvudet. "Du är alldeles för smal." Jag plockar upp sleven till potatisen och lägger upp på min tallrik. Ett sting av avundsjuka går genom min kropp när han säger att hon är alldeles för smal. Har han sett henne naken? Hur kan han ha hunnit det, han verkar inte ha vetat var hon har funnits så de kan väl inte varit tillsammans så länge? Han sa ju också att han inte var hennes pojkvän.

Adam lassar på kött på Alicias tallrik och hon kollar besvärat på maten som nu ligger där. Jag själv tar min gaffel och börjar äta precis som alla utom Alicia som sitter tyst och kollar på maten. Lite smått orolig blir jag ändå då hon faktiskt är mycket smalare än när jag såg henne sist.

Mamma och Marie pratar på om hur allting har varit och vad som har hänt sedan de träffades sist. Omar för en liten och innehållslös konversation med Adam om vad de gör på fritiden. Omar frågar om hur länge Adam och Alicia har varit tillsammans och Adam svarar med ett leende på läpparna.

"Vi är bara vänner just nu, vi var tillsammans i ett par månader för ett år sedan men nu är vi bara vänner." Säger han och sneglar på Alicia som vägrar röra maten på sin tallrik. Hon sneglar upp på mig och jag vänder ner blicken i min mat igen.

"Väldigt närgångna vänner skulle jag säga." Säger Omar och jag kollar på honom. Han har samma retsamma flin på läpparna som han alltid har när någon av oss killar har fått ihop det på något sätt med en tjej.

"Närgångna och närgångna, alltså vi träffades för första gången på ett helt år idag." Säger Adam och min blick flyger till Alicia igen. Hon kollar fortfarande på mig. Hennes ansikte är uttryckslöst och säger inget annat än att hon skiter i hela situationen. Hon bryr sig inte om vad Adam säger, hon kommer inte skämmas för det finns värre saker. Någonting hände henne som gjorde att hon inte kan skämmas längre. Någonting som jag inte har en aning om vad men det syns tydligt på henne. Jag känner impulsen av att fråga på en gång men det kan jag väl inte? Mamma sa att jag skulle undvika att ens prata med henne.