»f.s« I Miss You

Kapitel 9

Kapitel 9

**Alicias Perspektiv**

Jag kliver in med mamma i familjen Sandmans hall. Två resväskor har jag med mig och husnyckel ifall jag kommer på att jag saknar något.

"Hej." Säger Cecilia och ger mig en försiktig kram. Hon tittar på mina väskor innan hon vänder sig mot trappan. "Felix." Ropar hon och jag hör en hög suck innan han kommer nerspringande för trappan. Han ser tomt på mig innan han tittar på sin mamma. "Hjälp Alicia till gästrummet." Säger hon. Felix nickar innan han hoppar nerför dem tre sista trappstegen. Han lyfter upp mina båda väskor och börjar gå uppför trappan. Jag ser skamset ner i marken medan jag följer efter honom uppför trappan. Han ställer ner den ena väskan och öppnar en vit dörr innan han lyfter upp väskan igen. Han ställer in väskorna på golvet och vänder sig om mot mig.

"Tack." Säger jag tyst. Han nickar bara, inget leende eller ord innan han går förbi mig och försvinner in på sitt rum. Jag minns allt från det här huset efter att ha varit här massor av gånger tidigare. Jag lyfter upp den svarta väskan på sängen och drar upp dragkedjan. Jag öppnar väskan och tar ut den svarta skinväskan som ligger inuti. Den är ganska rymlig och är den väskan jag kommer ha med mig till Göteborg. Tre nätter ska vi sova där om jag förstod allting rätt.

Jag öppnar väskan och börjar trycka i kläder jag kan tänka mig att använda. Jag vet inte vad vi ska göra dem övriga dagarna men de har konsert en dag. Jag har fått det förklarat för mig att de heter The Fooo, består av fyra killar varav Felix är en och Omar är en. Jag fick inte berätta för någon att jag skulle vara med The Fooo för det skulle bli jobbigt för mig, därför har jag inte sagt till Adam att jag ska bort. Daniella frågade mig om jag ville följa med henne till Göteborg och gå på The Fooos konsert men jag sa att jag inte kunde, att jag var upptagen på fredagen.

"Jag och Cecilia går och lägger oss nu, vi åker klockan fyra imorgon bitti så jag säger hejdå nu." Säger mamma från dörröppningen. Jag vänder mig om och nickar innan jag går fram till henne och ger henne en kram. "Felix väcker dig så du är vaken när ni börjar åka imorgon bitti. Halv sex har han lovat att väcka dig."

"Okej, hejdå." Säger jag tyst och hon ler mot mig.

"Hejdå älskling." Ler hon. "Var inte vaken för länge nu." Hon pussar mig på kinden innan hon vänder sig om och går nerför trappan. Jag går fram till dörren och stänger den innan jag går och lägger ner väskorna på golvet. Jag klär av mig mina kläder och lägger mig i bh och trosor under täcket. Med telefonen i handen ligger jag och kollar igenom alla sociala medier jag medverkar i. Efter en stund spelar jag Flappy Bird och sitter och skakar av frustration då jag hela tiden krockar i dem gröna rören. Mitt enda ljus är det från telefonen och jag hoppar därför till när jag hör dörren gnissla. Jag ser skräckslaget på den då den glider upp och Felix ansikte blir synligt.

"Oj, förlåt. Jag trodde du sov." Säger han försiktigt. Hans ansikte syns knappt i mörkret men jag kan höra att han är generad.

"Så du tänkte gå och kolla på mig när jag sov?" Frågar jag i samma ton som alltid. Han är tyst, funderar över något att säga men verkar inte komma på något.

"Jag... Eh... Jag skulle... Eh... Det var bara... Kan vi... Ehm, snacka..?" Jag serchockat på honom och startar ficklampan på telefonen, lyser mot honom så han måste kisa. Han lägger handen för ögonen och kliver in i rummet och drar igen dörren bakom sig. Han går genom rummet med ficklampan riktad mot sig. När han slår sig ner på sängkanten stänger jag av ficklampan och söker med handen efter lampan på nattduksbordet. Jag hittar den och tänder och ser på Felix.

"Kan du släcka den igen?" Frågar han och jag ser oförstående på honom. "Jag tror inte att jag klarar av att prata om jag ser dig." Mumlar han. Jag nickar lite och släcker lampan igen. Mörkret sluter sig om oss och jag lyssnar på hans andetag i tystnaden.

"Okej, alltså jag vill bara säga att jag saknar dig, verkligen saknar dig jättemycket." Säger han. Tystnaden lägger sig över oss igen och jag väntar på att han ska fortsätta. "Jag är ledsen att jag lät bandet gå före dig och så. Jag vet att ditt och mitt förhållande aldrig kan bli detsamma igen men jag vill det ändå. Killarna är inte alls som dig och jag saknar allt det roliga du och jag gjorde tillsammans, kärleken mellan oss och så." Han tystnar igen och vi båda sitter tysta ett bra tag innan en låg snyftning lämnar mig.

"Det kanske du skulle tänkt på lite tidigare." Viskar jag och vänder mig om där jag ligger i sängen. Jag kryper ihop till en boll med ryggen mot Felix. "Kan du snälla gå?" Viskar jag. Jag hör en låg suck från hans håll innan jag känner att sängen åker upp.

"Jag väcker dig halv sex imorgon." Säger han tyst innan jag hör dörren öppnas och stängas igen efter honom. Tankarna snurrar runt i mitt huvud och jag kryper ihop ännu mer. Varför säger han att han saknar mig när det syns tydligt på honom att det är det han absolut inte gör? Han har inte ägnat mig en blick på över fyra år. Han har visat onödigt tydligt att han inte vill ha med mig att göra. Hur mycket jag än saknar honom jag också så kommer jag inte unna honom detta. Jag känner inte att han är värd det, han har gjort för mycket mot mig som gör att jag inte klarar av att ge honom chansen att fixa det här. Det kommer såra mig mest i slutändan och jag orkar inte det längre. Jag orkar inte vara den sårade.