»f.s« I Miss You

Kapitel 2

Kapitel 2

**Felix Perspektiv**

Om och om igen försöker jag sätta det förbannade danssteget. Jag förstår inte hur Oscar lyckas. Han kollar på Alexandro en gång och sätter det direkt. Jag har försökt över tio gånger nu, Omar och Ogge klarade det ganska snabbt men jag klarar det inte. Jag kan inte få till det helvetes hoppet som delar det ena steget från det andra.

"Felix, vad i helvete håller du på med egentligen?" Jag suckar högt åt Ogge och sjunker ner på golvet. Sista konserten är på fredag i Göteborg, jag ska till skolan imorgon och måste därför få till det här steget nu eftersom det finns fler steg som vi inte klarar. Jag har just nu alldeles för mycket i huvudet och kan inte tänka såhär mycket.

"Ska vi bli klara någon gång? Du får satsa lite, ju snabbare ni klarar det här, desto snabbare får ni komma härifrån. Vi får helt enkelt stryka det här annars." Säger Alexandro, danstränaren. Jag suckar igen och reser mig upp.

"Jag vill gå till skolan." Säger jag och alla tre killarna höjer ögonbrynen.

"Skämtar du med mig?" Frågar Ogge. Jag skakar på huvudet.

"Det här är bara så jävla jobbigt. Ni sätter ju stegen på tre sekunder och jag står här och kan inte hoppa." Säger jag och kollar menande på honom.

"Okej killar. Bli sämre nu för Felix skull för han känner sig dålig, Felix, du är dålig." Alexandro kollar irriterat på mig innan han vänder sig om och börjar gå mot vattenflaskorna.

"Håll käften bara. Jag kan inte rå för att ni trycker in en massa skit i mitt huvud. Jag kan inte koncentrera mig för att Oscar hela tiden sitter och lägger över sina tjejproblem på mig samtidigt som Ogge alltid trycker ner mig och Omar springer runt och bara är!" Säger jag och slår ut med armarna. Omar är den som ser mest förolämpad ut. "Förlåt, Omar." Mumlar jag och han viker bort blicken.

"Jag har inga problem i mitt liv för att jag håller mig borta från dem. Det är så mycket enklare att bara vara men det verkar ju inte vara nog. Vet du vad, Felix? Jag kan börja lägga över mina problem med er på dig eftersom att du inte verkar gilla att jag bara är." Säger Omar och vänder upp blicken mot mig igen. Hans ögon blixtrar till innan han backar och börjar gå mot dörren.

"Hur fan orkar du?" Oscar lägger sig i samtalet och jag suckar åt honom innan jag går fram till väggen och plockar upp min tröja. Jag drar den över huvudet och drar min jacka över innan jag plockar upp Omars jacka.

"Jag går och letar reda på Omar sedan drar vi hem. Jag hör av mig på torsdag. Ring mig inte och försök inte få tag på mig." Säger jag innan jag går mot dörren där Omar precis försvann. Jag öppnar den och smäller igen den hårt bakom mig. Längst bort i korridoren bredvid dörren ut står Omar med ryggen lutad mot väggen. Han ger mig en frågande blick och jag slänger jackan på honom.

"Vi drar hem, jag orkar inte." Säger jag. Han nickar och drar på sig jackan innan han börjar knyta på sig skorna precis som jag. Jag öppnar dörren och kliver ut på trappan. Det här är det som är bra med att jobba när alla andra är i skolan, det står ingen alls på andra sidan gatan så det är bara att gå.

"Du Felix." Jag kollar på Omar som hoppar ut på trappan och smäller igen dörren bakom sig samt kollar så den är låst.

"Mm." Mumlar jag. Han tar ett kort andetag medan vi börjar gå nerför trappan och bort mot tunnelbanan.

"Den där tjejen din mamma snackade om." Säger han och jag nickar lätt. "Borde jag typ gå hem till någon kompis, Oscar, Ogge eller Hampus? Medan hon är hos er alltså?" Frågar han. Jag skakar på huvudet.

"Nej, det är okej. Mamma sa ju att vi skulle se till att vara hemma till fem. Vi alltså. Du och jag är vi." Säger jag och han nickar lätt.

"Är det hon du snackade om förut? Hon som blev konstig och slutade prata med dig och så?" Frågar han. Jag biter mig i läppen och rycker lite på axlarna.

"Alltså det var väl mer jag, som slutade snacka med henne och så. Ogge och Oscar tyckte att det var konstigt att jag var med tjejer överhuvudtaget och när de fick veta att hon var ett år yngre så blev de bara värre." Säger jag och biter mig i läppen. Jag saknar henne trots att jag vet att det inte kan bli som förut. Jag har inte träffat henne på närmare två år. Hon slutade komma till skolan för ungefär ett år sedan och då slutade hon också komma hem till oss. Hennes mamma kom fortfarande ibland så de finns ju kvar. Jag har inte vågat fråga mamma vad som hände med henne. Mamma har väl märkt att vi har glidit ifrån varandra också. Inte direkt glidit ifrån varandra. Det var jag. Allt var mitt fel och det vet jag. Jag vill träffa henne och jag antar att jag faktiskt längtar till ikväll. Se hennes leende, ögon, munnen när hon pratar, höra hennes röst och höra hennes skratt. Jag saknar hennes skratt. Sedan jag slutade ta kontakt med henne så såg jag henne inte skratta förrän hon började umgås med den kaxiga tjejen i hennes klass. Blont hår, blå ögon, alldeles för mycket smink och för lite kläder, hon som gjorde så Alicia började se ut precis som hon själv. Daniella. Under det senaste året har hon varit på mig extremt mycket, efter att jag blev känd. Men jag har inte gjort något med henne, jag är inte oskuld men nästan. En tjej har det varit och det var länge sedan. Jag antar att jag nog knappt har någon erfarenhet kvar alls. Det är väl egentligen ganska pinsamt. Här är jag, Felix Sandman. Jag ska börja gymnasiet och har bara gjort det en gång. Jag är från Stockholm och här har alla gjort det alldeles för många gånger innan de ens fyllt femton. Åh, bara tanken får mig att vilja gå på fester och göra det ett par fler gånger, men det går inte. Jag kan inte det för jag är känd. Skulle någon se mig på en fest så skulle jag få problem. Skulle någon få reda på att jag har legat med någon så skulle jag få problem. Jag ska inte skylla på att jag är känd, det är inte felet egentligen. Jo, det är precis det som är felet.