Bortglömda kidsen || Hov1

Kapitel 6

Harriet's perspektiv

Klockan är snart tio på kvällen. I vanliga fall brukar jag ligga i min säng för att strax försöka somna. Nu sitter jag istället framför spegeln i mitt rum, och kollar in i mina livlösa ögon som kollar tillbaka på mig.

Jag försöker mig på ett leende men det ser bara äckligt fake ut. Vilket får mig att se ännu ledsnare ut än vad jag gjorde innan.

Jag suckar och lägger mig sen ner raklång på golvet och kollar upp i taket. Varför är jag såhär? Varför är jag inte som förut? Vad är det som har förändrats? Jag sluter ögonen och suckar.

Det är som att jag inte trivs i mitt egna sällskap längre. Eller jo det gör jag. Jag älskar att vara ensam. Men jag vågar inte vara det. Jag är rädd för mig själv och vad jag skulle kunna göra. Jag vet inte vad jag är kapabel till.

Jag hoppar märkbart till när jag hör att jag får ett sms. Tröttsamt sätter jag mig upp och möter mina egna ögon igen. Jag ler svagt mot mig själv i spegeln innan jag reser mig upp och går fram till min mobil som ligger på min säng.

Jag kollar ner på smset som precis ramlade in. Jag flinar svagt.

———

Noel, 22:09
Vaken?

———

Jag fattar egentligen inte varför Noel fortsätter ge mig uppmärksamhet. Jag har varit rätt tydlig med att jag inte är ute efter något, ändå fortsätter han höra av sig och snackar med mig.

Eller det var så förra veckan iallafall. Idag har han inte snackat med mig alls, men jag har känt av hans blickar. Det är rätt uppenbart när han kollar mot mitt håll. Jag vet inte om han typ skäms över hur han betedde sig i fredags emot mig. När han skulle vara så närgången och allt det där.

Jag sätter mig ner i sängen med min mobil i knät. Jag stirrar ner på smset innan jag sveper med fingret mot höger och låser upp mobilen efter att ha knappat i min kod. Jag svarar honom och jag får tillbaka ett svar nästan på en gång.

———

Harriet, 22:11
Jag är vaken.

Noel, 22:11
Ah okej tänkte bara be om ursäkt för i fredags

Harriet, 22:12
Vågar du inte prata med mig i verkligheten eller? :)

Noel, 22:12
Jo

Harriet, 22:12
Aha? För du har ignorerat mig hela dagen.

Noel, 22:12
Glöm att jag skrev till dig

———

Efter hans sista sms släcker jag skärmen efter att ha kontrollerat att min väckarklocka ringer när den ska imorgon.

Sedan lägger jag mig ner i sängen och drar täcket om mig. Även om jag inte vill så somnar jag med Noels namn cirkulerandes i mitt huvud.

———

Morgonen efter behövde mamma tvinga iväg mig till skolan. Jag sa till henne att jag kände mig sjuk, men det gick tydligen inte hem hos henne. Även fast jag har jätteont i huvudet.

När jag strax är inne på skolans område hör jag att någon säger mitt namn. Precis bakom mig. Jag får syn på James. Skolans nya engelskalärare.