Bortglömda kidsen || Hov1

Kapitel 17

Ellie's perspektiv

"Är inte Ludwig din vän?", hör jag att Tony frågar medan jag irriterat går tillbaka in i skolan. Jag vänder inte ens på huvudet när jag svarar honom.

"Jo det är han", svarar jag och får upp entrédörren.

"Okej så varför beter du dig som en idiot emot honom?", fortsätter han fråga, och jag stannar upp för att vända mig emot honom. Vilket gör att han nästan går in i mig.

"Ursäkta?", jag höjer på ögonbrynen.

"Du hörde vad jag sa", svarar han, utan att bryta ögonkontakten.

"Du får inte prata med mig på det sättet", säger jag. Inte på ett irriterat sätt. Jag är seriös.

"På vilka sätt får jag prata med dig då?", frågar han, och himlar med ögonen. Vilket gör mig argare.

"Du borde inte prata med mig alls egentligen. Jag vet inte ens vem du är", börjar jag och försöker att låta lugn på rösten. "Jag förstår inte varför du och James bryr er så jävla mycket, och jag förstår inte hur ni två känner varandra för att jag vet att ni gör det. Mer än vad ni visar. Ni kan inte bara komma in i mitt liv och tro att jag kommer låta er göra det. Och jag förstår inte varför ni bryr er så jävla mycket. Fine, jag kanske sov hos James men det var bara en slump och det betyder ingenting"

Jag andas ut när jag pratat klart och inser att jag höjt rösten fast jag inte menat det. Med tanke på blickarna vi får bara antar jag att de runt omkring oss hört vad jag precis sa.

Tony suckar innan han tar tag i min handled och drar med mig därifrån.

"Släpp mig", säger jag irriterat, vilket resulterar i att han tar ett hårdare grepp om mig. Jag försöker få honom att släppa men det hjälper inte.

Han får med mig in i ett tomt klassrum, och släpper inte min handled förrän han stängt dörren efter sig.

"Vad vill du veta?", frågar han och vänder sig emot mig.

"Va?", får jag ur mig när jag andas ut. Tony tar några steg närmare mig.

"Fråga på, vad vill du veta?", frågar han, nästan lite irriterat. Jag kollar bara på honom, utan att säga något.

Han suckar och skakar på huvudet. Jag har aldrig sett honom arg tidigare, inte på det här sättet.

"Okej om jag frågar dig något först då. Vart bor du just nu? Ludwig sa att du sover hos mig och det gör du verkligen inte", säger han, och min blick sjunker till marken. Jag visste att han skulle nappa upp det Ludwig sa.

"Har du tänkt på att jag kanske inte vill berätta allt för dig?", frågar jag istället för att svara på hans fråga.

"Har du tänkt på att jag kanske bryr mig om dig?", frågar han tillbaka. Jag himlar med ögonen.

"Jag kanske inte vill att du ska bry dig. Varför gör du ens det?", frågar jag. Han stannar upp och ser på mig en stund, innan han några steg emot mig igen. Det är inte mer än en halvmeter mellan oss nu, och av någon anledning höjs min puls när han kommer närmare.

"För att jag varit i din sits", svarar han långsamt, och tar sedan ett djupt andetag. "Mina föräldrar lämnade när jag var 15 och-", jag avbryter honom innan han hinner fortsätta.

"Mina föräldrar har inte lämnat mig. De kommer komma tillbaka. Jag bara väntar på att de ska göra det", säger jag, utan några känslor i min röst. Han ler svagt mot mig.

"Och tills dess så sover du vart då? Ute?", frågar han och jag himlar med ögonen, igen.

"Vad hände när dina föräldrar stuckit?", frågar jag istället.