Bortglömda kidsen || Hov1

Kapitel 18

Noel's perspektiv

"Okej, klockan är åtta och det är fredagkväll. Varför är jag här?", jag himlar med ögonen när Ellie yttrat sin fråga, fast jag håller med henne. Lite iallafall.

"Ja vems lägenhet är vi ens i?", frågar Dante med korsade armar medan han lutar sig mot väggen bakom honom.

"Vi är hos Theo", svarar Lovisa. Inte för att det säger mig så mycket.

Ärligt talat vet jag inte hur Ludwig lyckades få med mig hit. Eller jag är mer förvånad över hur han lyckades få hit Ellie, och Tony. Harriet är till och med här. Alla är här.

Ellie och Tony sitter ner i soffan i vardagsrummet, Dante lutar sig mot väggen mittemot. Harriet sitter ner i en fåtölj, som Lovisa lutar sig emot medan Ludwig står bredvid henne. Jag och Axel står bara bredvid varandra, ytterst förvirrade.

"Ni vet redan varför ni är här, varför låtsas ni vara så förvånade?", frågar Ludwig, med något jävla leende på läpparna.

"Är det nu Lovisa drogar ner oss?", frågar jag, och får en irriterad blick som svar av Ludwig.

"Jag vet att ni alla inte är på jättebra banor just nu", börjar han, och ignorerar min fråga. "Men jag tror verkligen på detta. Oss alltså. Jag tror verkligen att vi kan hjälpa varandra. Vi alla är så olika men ändå lika", säger han.

Resten utav oss sneglar lite på varandra. Inte Harriet dock. Hennes blick ligger på vardagsrumsbordet framför henne.

"På vilket sätt är vi lika?", frågar Axel nyfiket. Ludwig ger honom ett leende innan han svarar.

"Vi har mycket gemensamt, även om ni inte tror det. Jag märker det när jag kollar på oss från ett annat perspektiv", det verkar som att han tänkt fortsätta prata. Men Ellie avbryter honom.

"Vilket jävla perspektiv? Ludwig vet du ens vad det är du säger själv? Seriöst, har du typ tagit något eller?", frågar hon, och ger honom en konstig blick.

"Nej jag har inte tagit något", svarar han irriterat, för att sedan ta ett andetag innan han fortsätter. "Jag tror på oss. Vi måste bara, ni vet. Göra det tillsammans"

Jag måste hindra mig själv från att himla med ögonen.

"Jag vet inte om det är du som är helt jävla efterbliven eller inte. Men ingen här tycker om varandra", säger Ellie, och gör en gest med handen där hon pekar på oss alla i rummet. "Vi har ingenting gemensamt, okej?"

"Vi alla är bortglömda på något sätt, det har vi gemensamt", svarar Ludwig, och Ellie stannar upp för att bara kolla på honom några sekunder.

Det gör nog vi alla. Stannar upp får att kolla på honom. Bortglömda? Vad fan menar han med det?

"Håll käften Ludwig", blir Ellies svar, innan hon lutar sig tillbaka i soffan med armarna i kors.

"Men tänk efter lite bara", säger han, och jag gör faktiskt det.

Ellie, hennes föräldrar.

Lovisa, Stockholms största pundare.

Tony, gud vet vad men han har stora problem.

Dante, hans ex som är helt störd.

Axel, det enda han gör just nu är att sitta i sin källare medan han gör musik.

Ludwig, han glömmer nog mer bort att tänka på sig själv.

Harriet... Hur är hon bortglömd?