Bortglömda kidsen || Hov1

Kapitel 7

Dante's perspektiv

Jag kollar ner på pappret, och nästan känner hur det kollar tillbaka på mig. Det hånar mig. Det skrattar åt mig.

Jag lägger ner pennspetsen emot det och tar ett djupt andetag. Kom igen. Något kan jag få fram. Någon känsla. Något ord. Vad som helst.

Precis när jag börjar skriva ringer det på dörren, vilket leder till att jag gör så att spetsen på pennan bryts. Jag suckar irriterat och lutar mig tillbaka i stolen.

Det är alltså ödet. Jag kan inte skriva om henne. Inte på det sättet Axel vill att jag ska skriva om henne iallafall.

Jag suckar irriterat när dörren till mitt rum öppnas. Jag förvånas över att det inte är mammas ansikte jag ser.

"Hej, kan jag stanna här någon timme?", Ellie lutar sig mot dörrkarmen och ger mig en frågade blick. Jag nickar bara som svar, och hon går in i rummet och stänger dörren efter sig. "Vad sitter du och suckar över? Och varför är det så jävla mörkt härinne? Sluta vara så sorglig Dante", säger hon, men drar inte upp min nerdragna rullgardin utan sätter sig ner i min säng.

"Jag försöker skriva", svarar jag, och man hör nästan hopplösheten i min röst. "Och jag har cirka en halvtimma tills en polare kommer hit"

Jag vet inte hur många gånger jag har suckat sen jag satte mig här, men jag gör det igen.

Ellie ser fundersamt på mig.

"Varför har du sån brådska? Är inte grejen med hela skrivande grejen att det ska komma typ, naturligt?", frågar hon.

"Skivbolaget vill ha en ny singel i början av mars och vi har inte bestämt vad vi ska släppa än. Det måste vara maxat du vet", förklarar jag och hon nickar.

"Så du ska bara skriva vad som helst?", fortsätter hon fråga. Jag skakar på huvudet.

"Axel har en refräng och Ludde någon kort vers som han säger att han inte är klar med, och den är grym nu men den handlar om heartbreak och hela den biten", säger jag. Hon ger mig en ledsen blick.

"Är det inte ett bra läge i så fall?", frågar hon försiktigt. Hon refererar till mitt förhållande som tog slut för några veckor sen. Ett förhållande som hållit i två år.

"Men versen är så jävla kaxig, och jag kan inte skriva något sånt. Jag skriver bara ledsna saker typ", hon nickar förstående. "På tal om ingenting, det är tisdag borde inte du vara i skolan?"

Jag ser direkt att hon undviker ögonkontakt.

"Jag och Noel bråkade typ, eller vi bråkade inte vi tjafsade så jag stack därifrån och jag vill inte gå tillbaka", förklarar hon. "Jag vill inte prata om det", säger hon sen.

Jag nickar svagt och frågar inte mer. Om hon och Noel har tjafsat angår det ändå inte mig.

Jag kollar ner på pappret igen, och leker med pennan medan jag funderar.

"Har du varit arg?", hör jag Ellie fråga. Jag vänder huvudet emot henne och skrattar svagt.

"Om jag har varit", svarar jag.

"Men skriv en arg vers då. En där du är irriterad på hennes beteende typ", föreslår hon.

"Jo det kan funka", säger jag tyst och börjar skriva ner det första jag tänker på.

Ellie säger inget på en stund och när jag vänder huvudet emot henne märker jag att hon somnat. Istället för att väcka henne låter jag henne sova. Jag skulle ändå inte vara något speciellt trevligt sällskap just nu. Eftersom att jag skriver.