Bortglömda kidsen || Hov1

Kapitel 21

Ellie's perspektiv

Jag saknar er varje dag
Vissa dagar känns det outhärdligt
Då kommer gråten
Och skriken
Och paniken

Mamma och pappa

Jag lägger ner pennan och ser ner i blocket på det jag precis skrivit. Jag suddar ut ordet 'pappa', endast för att skriva det igen. Fast lite finare än innan.

"Är du redo för att dra?", jag kollar upp mot dörröppningen i James gästrum, och möter Tonys ögon. Jag nickar svagt och lägger ner blocket i min väska.

Jag känner Tonys blick på mig medan jag tar på mig min hoodie och jacka. Dock ignorerar jag den helt och hållet. Tills han bestämmer sig för att öppna sin käft igen.

"Så... En sekt alltså?", han ger mig en lite frågade blick när jag nickar. "Vadå för sekt?", fortsätter han fråga.

"Tro inte jag håller på med ritualer och gud vet vad för saker. Det är bara ett ställe för... såna som mig typ. Det är ingen stor grej egentligen", svarar jag honom och tänker lämna rummet, när han ställer sig i mitten av dörröppningen och blockerar min väg ut.

"Ändå kunde du inte berätta sanningen för någon utav dina vänner?", ifrågasätter han mig med, och jag himlar med ögonen.

"Jag vet hur de är. De skulle försöka få mig att sluta gå dit. Precis som James... och du", svarar jag honom.

Han ser på mig lite fundersamt med en blick jag inte riktigt kan tyda. Det ser nästan ut som att han är orolig. Nästan.

"Du ska vara glad över att jag inte bryr mig om dig, då skulle det här vara en mycket större grej", säger han och jag höjer lite på ögonbrynen. "No offence, jag hatar bara alla", lägger han till och rycker på axlarna.

"Jag bryr mig inte om dig heller så det är ömsesidigt", får jag ur mig innan jag får honom att flytta på sig så jag kommer ut ur rummet.

"Okej ska vi dra oss då?", frågar James när jag kommer ut i vardagsrummet. Jag nickar bara och går sen ut i hallen.

Jag tar på mig luvan på min hoodie medan jag får på mig mina skor. Sedan kopplar jag in mina hörlurar i min mobil för att kunna ignorera både James och Tony under resan till skolan. Och för att kunna ignorera resten av människorna väl framme i skolan.

———

"Ellie?", jag kollar upp och får syn på Noel och Harriet som kommer gående över skolgården.

Jag har suttit ute hela lunchrasten, och enligt klockan ska jag ha engelska om tio minuter. Tydligen ska hela årskursen på den lektionen, så jag har ingen aning om vad vi ska göra egentligen.

"Hej", jag ler svagt mot de när de sätter sig framför mig på asfalten. Jag lutar mig tillbaka mot väggen bakom mig medan Noel tänder en cigg.

"Hur mår du?", frågar Harriet och besvarar mitt leende försiktigt.

"Det är bra", svarar jag henne. Hon ger Noel en blick och kollar sen tillbaka på mig. "Vad gjorde du hos James i helgen?"

Jag viker undan med blicken och suckar.

"Bara... var. Det är lugnt, seriöst. Oroa er inte. Hur mår ni?", frågar jag och byter samtalsämne.

"Det är ganska bra nu", säger Harriet, och Noel nickar som om han håller med. "Vet du vad vi ska göra på lektionen nu i eftermiddag?"