Bortglömda kidsen || Hov1

Kapitel 13

Ellie's perspektiv

Jag suckar när jag kommer ut från Ludwigs bil, eftersom han lägger båda sina händer på mina axlar vilket han bara gör när han vill att jag ska lyssna på honom. Det faktum att jag råkar veta vad han ska ta upp gör det hela mycket värre.

"Okej, jag vet att du och Noel inte riktigt är överens om allt just nu. Så jag vill bara säga förlåt för att jag berättade om Lovisa innan du fick chansen att göra det", säger han, till min förvåning.

Jag lägger huvudet lite på sne, men ler mot honom.

"Nej alltså, jag hade inte tänkt berätta för honom", säger jag och han nickar. "Inte för att jag tycker att det är bra att du gjorde det. Jag sa till dig att jag ville att det skulle stanna mellan oss", fortsätter jag.

"Jag vet. Förlåt. Men jag visste inte att ni legat och-", börjar han men avbryter sig själv när jag himlar med ögonen och låter min blick sjunka till marken.

Han lägger sin arm över mina axlar och börjar gå mot Adams ytterdörr.

"Förlåt jag borde inte ta upp det heller. Jag hade tänkt fråga om en annan sak, egentligen", säger han, och jag ser lite förvirrat upp på honom.

"Vadå för något?"

Han tar upp sin mobil och går in på sina anteckningar. Han räcker mig mobilen medan vi går uppför den lilla trappan till Adams veranda.

"Vänta lite, du har skrivit...", börjar jag och läser igenom det han skrivit. Det är en vers om Lovisa.

"Rad nio och tio. Jag har typ nämnt dig, men inte ditt namn", säger han.

Du låg med en, nej, det var två
En va min vän som jag haft ända sen vi var små

Jag nickar långsamt, och räcker tillbaka mobilen till honom.

"Jag bryr mig inte", säger jag. Han ger mig en fundersam blick. "Jag lovar. Jag sa det sist med, det var bara en en gångs grej. Och att vi låg, det spelar ingen roll för det kommer ändå inte hända igen", fortsätter jag.

"Okej, jag tror dig", säger han.

"Hur som helst. Hur är det mellan er nu?", vi går in i huset, och jag hade planerat att gå mot köket när Noel dyker upp från vardagsrummet.

"Fan vad lång tid det tog för er", säger han, och vänder sig mot Ludwig. "Du skrev för typ 40 minuter sen att ni snart skulle åka från-", han avbryter sig själv.

"Det tog lite längre tid, no big deal Noel", säger jag och himlar med ögonen.

"Jag blir ju orolig", mumlar han, och går fram till mig.

Jag ger honom en förvirrad blick när han lägger armarna om mig och lyfter upp mig i luften.

"Hur mycket har du druckit ikväll?", frågar jag och höjer på ögonbrynen.

Med tummen och pekfingret visar han "hur mycket han har druckit". Vilket leder till att jag himlar med ögonen igen.

"Kan vi prata?", frågar han tyst.

"Det gör vi redan, eller?", jag ser mig omkring och märker att Ludwig inte är här längre.

"Men nej, jag menar...", mumlar han, och tar sedan tag i min hand. "Kom", han drar med mig mot trappan mot övervåningen. Jag skrattar lite när han får in oss i rummet direkt till vänster.

Största delen av rummet tas upp av en dubbelsäng. Ett fönster gör så att det inte är så mörkt härinne. Det och en liten lampa.

Noel sätter sig ner på sängen.