Bortglömda kidsen || Hov1

Kapitel 10

Lovisa's perspektiv

Flashback

"Kom igen Lovisa, sluta vara så tråkig", jag möter Theos ögon.

"Jag vet inte... Jag lovade Ludwig att inte-", börjar jag, men blir avbruten.

"Ludwig hit och Ludwig dit. Bestämmer han över dig eller?", jag skakar på huvudet. "Precis, det skadar inte att prova. Vi har aldrig testat heroin", fortsätter han och jag sätter mig bredvid honom i soffan.

"Hur fan fick du tag på vitt heroin ens?", frågar jag, och han skrattar svagt.

"Desto mindre du vet desto bättre", säger han medan han tar av sig sitt skärp, för att sedan sätta det runt min arm.

"Säg inte så", säger jag, men skrattar.

"Okej, let's go", säger han, och flinar emot mig medan jag ser sprutan i hans hand.

Han hade redan förberett allt medan jag var påväg hit. Jag behövde in princip bara komma innanför dörren och han började direkt tjata på att jag ska testa heroin med honom. Fast vi båda två vet hur beroendeframkallande drogen är.

Jag kollar ner på sprutan medan han försöker spänna åt skärpet så gott som det går. Jag ser ner på mina vener som blivit lite tydligare, och vänder sedan blicken tillbaka blicken mot sprutan. Sprutan vars nål några sekunder senare är i min arm.

Efter det så gick allt fort.

Ruset. Känslan. Det var ren eufori. Jag vet inte ens hur jag ska beskriva det med ord. Allting rörde sig på ett helt annat sätt.

Theo kastade tändaren han använt för att elda på golvet, och jag kunde se hur den i slowmotion flög från hans hand till golvet. Jag kunde inte följa den med blicken, jag kunde bara se den.

Det var det bästa jag varit med om. Allting var bra. Jag hade inga problem. Vadå att Ludwig sa att jag inte fick? Hur kan han säga att jag inte får göra något sånt här? Det här är det bästa som hänt mig.

Så jag fortsatte. Jag bad om mer, och jag fick mer. Mycket mer. För mycket mer.

———

Jag har inte många minnen från den natten, Theo har återberättat det mesta för mig.

Det jag minns är in princip att ena sekunden är jag hos Theo, i hans soffa, och nästa sekund ligger jag i en sjukhussäng.

Theo hade ringt Ludwig, av oklar anledning, och han hade sagt att vi skulle ringa en ambulans. Theo hade plockat undan allt, ringt 112 och sedan släpat ut mig till trappuppgången. Han sa till sjukhus personalen att jag kollapsat för att jag inte ätit något på flera dagar.

Theo fick även Ludwig att ljuga för mig när han kom till sjukhuset, och helt ärligt förstår jag inte hur de kom undan med det.

Jag var borta flera timmar, och det första som hände när jag vaknat var att Theo förklarade för mig vad han sagt till personalen och efter det ljög jag som utav fan.

Men jag fick åka hem dagen efter, efter att jag lovat att försöka börja äta. Ludwig skjutsade oss hem till Theo. Han sa inte ett ord till mig på hela vägen hem, och när han släppte av oss sa han inte ens hejdå.

Efter det har vi knappt pratat. De enda orden han sagt till mig var på den där festen hos Adam en vecka senare, när han frågade hur mycket jag hade druckit. Och idag då, när han råkade gå in i mig.

"Hej", jag kollar upp och möter Ludwigs ögon. Jag har inte märkt att han kommit hit, jag var för djupt sjunken i mina tankar.

"Tja", jag försöker mig på ett leende, som han besvarar.

"Jag ehm, jag läste det du skrev", säger han och jag nickar.

"Har du tänkt på det?", frågar jag, och försöker minnas exakt vad det är jag har skrivit.

"Jag läste det nyss. Jag vet inte varför men jag har inte kunnat läsa det förrän nu", säger han och jag nickar igen. "Ska vi gå någonstans?"

"Vi kan gå ut", svarar jag och han ger mig en snabb nick innan han går förbi mig och mot entrédörren. Han håller upp den åt mig och låter mig gå ut före honom.

"Det var fint, det som du skrev. Minus det om överdosen då", säger han och jag skrattar svagt.

Jag har nog inte själv förstått att jag haft en överdos egentligen, och jag hoppas att han inte berättat för någon annan. Det är bara han och Theo som vet och jag vill att det ska fortsätta vara så.

"När var det du skrev det förresten? Jag fick brevet av Ellie förra måndagen", säger han, och jag placerar mina händer i mina jackfickor medan vi går över skolgården.

"Helgen innan typ. Du vet Adams fest? Det var den dagen", svarar jag och han nickar.

Han är tyst en liten stund innan han börjar prata igen.

"Jag hörde att du var med Ellie i båthuset den kvällen", säger han och jag nickar. "Tog ni något?"

Jag kollar upp på honom och suckar. När jag stannar så gör han det också.

"Jag vet att jag skrev att det var en en gångs grej, och du får bli arg det är lugnt. Vi tog heroin då. Det var hon som ville ha det, hon ville ha det värsta", förklarar jag. Han lägger huvudet lite på sne. "Den kvällen var så jävla oklar. Som att hon berättade det där om hennes farsa. Och jag vet att det inte var min ensak men jag ville typ...", säger jag men tappar orden.

"Hjälpa till?", frågar han, och jag nickar.

"Ja, på något sätt. Det var då jag smsade dig, och sa att hon hade sagt det. Förra tisdagen eller vad det var", jag märker att jag bara pratar på, så jag tar ett djupt andetag och ler försiktigt mot honom.

"Det var bra att du gjorde det, jag tror inte hon tänkt berätta. Men hon bor hos Noel nu så det är lugnt", säger han, och tänker efter en liten stund. "Jag tror det är lugnt iallafall", lägger han till och jag nickar.

"Det är bra", säger jag tyst. Han flinar svagt.

"Något annat som är bra är att du är ärlig mot mig. Jag snackade med Ellie och hon berättade vad ni gjort", säger han, och jag kollar förvirrat på honom. Innan jag inser mitt misstag.

"Förlåt! Jag bara, jag visste inte ifall hon ville att det skulle komma ut så jag har inte sagt något till någon. Alls. Det var inte som att vi trodde att vi skulle ligga när vi började ta-", säger jag men han avbryter mig.

"Vänta vänta vänta. Låg ni?", frågar han förvånat. Jag ger honom en konstig blick.

"Ja? Var det inte det du menade när du sa som du gjorde? Du sa att du snackat med henne och att hon berättat?", frågar jag förvirrat.

"Jag menade att ni tagit heroin! Det är bra att du är ärlig och sa det, och inte ljög mig rätt upp i ansiktet", säger han. "Ni... Du och Ellie? Ni låg? Den kvällen?", frågar han och jag suckar.

"Ja", säger jag och låter min blick sjunka till marken.

"Hon är... Hon var...", säger han men avslutar inte sina meningar. "Det är andra personen du ligger med medan du och jag, typ håller på", fortsätter han besviket.

"Förlåt", säger jag och möter hans ögon. Han skakar på huvudet.

"Jag behöver tid att tänka över det här", säger han och jag nickar långsamt.

"Förlåt", försöker jag igen.

Han ger mig en besviken blick innan han går förbi mig, ifrån skolan. Ifrån mig.