Bortglömda kidsen || Hov1

Kapitel 12

Harriet's perspektiv

Jag suckar när jag inser det. Helvete. Nu har jag förstört allt. Som vanligt. Varför förstör jag alltid allting för mig själv?

Varför tror jag ens att jag kan sminka mig? Det finns inget som kan rädda mitt ansikte.

Ögonbrynen är för olika. Jag har använt för mycket ögonskugga. Highlitern ser inte ens okej ut och basen är helt förstörd.

Jag är nästan gråtfärdig när jag försöker fixa till det. Men det går inte. Inget funkar. Jag kan inte fixa något. Inte ens mig själv.

Min och Ellies vänskapsrelation har lagts åt sidan. Jag vill inte vara i vägen för henne. Hon har för mycket som händer just nu. Om jag kommer och drar upp mina problem skulle hon seriöst bara skratta åt mig.

Vad har jag ens för problem? Jag känner att det inte finns någon anledning för mig att andas längre. Ingen bryr sig om mig.

Noel försöker inte ens. Han bryr sig inte längre. Det är de enda två personerna jag har litat på till hundra procent. Noel och Ellie. Jag bryr mig inte om någon annan förutom de två. Så det är klart jag fuckar upp allt.

Jag är som ett krossat glas alla kastar iväg för att ingen vill hjälpa mig. Ingen bryr sig tillräckligt mycket. Sen finns det de som plockar upp glasbitarna, för att försöka med något så hopplöst.

Jag är ett hopplöst fall. Det är bara att inse.

Jag tar upp vattenflaskan igen, som inte är fylld med vatten. Utan vodka. Ren sprit. Jag försöker få ner resten av innehållet i min mun, men den är in princip slut. Antagligen är det därför mina tankar är överallt just nu.

När dörren till mitt rum plötsligt öppnas hoppar jag märkbart till, när jag inser att det bara är Ellie lutar jag mig tillbaka i min stol vid mitt sminkbord.

"Vad håller du på med? Jag har ringt och skrivit att vi väntar där nere flera gånger", säger hon småirriterat. Skuldkänslor är allt jag känner när hon säger så. "Din mamma släppte in mig, men vi måste dra till Adam så kan du skynda dig lite?"

Jag nickar som svar, och när jag reser mig upp vinglar jag till. Vilket Ellie inte märker eftersom hon står med ryggen emot mig, redo för att lämna mitt rum.

Jag får på mig min jacka och tillsammans tar vi hissen ner till bottenvåningen, och när vi kommer ut får jag direkt syn på Ludwigs bil. Jag tar tag i Ellies arm så hon vänder sig emot mig medan vi sakta går mot bilen.

"Är Noel därinne?", frågar jag, nästan oroligt.

"Nej han är redan hos Adam", svarar hon och jag nickar lättat.

Vi sätter oss i baksätet i Ludwigs bil. Ludwig sitter vid förarsätet, och Axel sitter bredvid honom. Jag hälsar på de som vanligt, men resten av resan sitter jag tyst.

Jag kollar ut genom fönstret och ser på allt som vi åker förbi. Lägenhetshus, skog, villor.

Det känns som att det bara går några minuter innan vi är framme. Jag hade säkert kunnat slockna nu. Jag känner mig helt slut. Fast jag knappt gjort något idag.