Bortglömda kidsen || Hov1

Kapitel 16

Lovisa's perspektiv

Jag flinar när jag ser Ludwigs namn på min display när han ringer mig. Enkelt sveper jag med fingret över skärmen medan jag fortsätter att gå längst med gatan.

"Hallå?", säger jag när jag svarar. Några sekunder senare hör jag Ludwigs röst.

"Hej, Lovisa. Vart är du? Vad gör du?", frågar han oroligt. Jag ler lite åt hans nervösa stämma.

"Jag ska bara hämta lite kläder hemma hos Theo innan jag drar till skolan. Hurså?", svarar jag och jag hör hur han suckar.

"Du väckte mig inte", svarar han.

"Du såg så fridfull ut när du låg och sov, jag kunde inte väcka dig", han skrattar lite. "Hur mår Noel?", frågar jag sen.

"Som han förtjänar", svarar han och suckar igen. "Han vaknade för inte så längesen"

"Så ni kommer till skolan sen?", frågar jag, och knappar in koden till Theos lägenhetshus.

"Jag ska försöka dra med honom", svarar han, och jag nickar medan jag går uppför trapporna.

"Okej bra, så då ses vi sen?", frågar jag.

"Det gör vi", svarar han, och jag hade tänkt lägga på när jag hör att han fortsätter. "Jag älskar dig"

Jag förvånas lite av hans ord först, men känner ändå hur det pirrar till lite i min mage.

"Jag älskar dig", säger jag, lite tystare för att ingen annan än Ludwig ska höra. Sedan lägger jag på samtalet.

Det är första gången vi säger det till varandra, och båda två är helt nyktra. Jag ler för mig själv  när jag tar fram nyckeln till lägenheten under dörrmattan.

När jag får upp ytterdörren och går in i lägenheten lyser det till min förvåning i köket. Jag stänger dörren efter mig och går förvirrat in i lägenheten.

"Vad i helvete håller du på med?", frågar jag, när jag får syn på Theo. Med en spruta i armen.

Han tar ut nålen och lutar sig tillbaka i stolen medan han ler.

"Lovisa? Du alltså shit. Det här är det bästa som hänt mig", säger han, och ger heroinet på bordet en nick. "Helvete alltså. Jag behöver knappt något annat"

Jag stannar mitt i köket och bara kollar på honom. Jag har varit med Ludwig så mycket på senaste så jag har helt glömt bort att prata med honom.

"Jag...", börjar jag, och ser mig omkring. Det är fullt med tallrikar i diskhon och det ligger kläder på golvet. I köket. "Jag ska bara hämta mina kläder"

Snabbt försvinner jag in i hans sovrum, och börjar leta efter kläder jag vill ha i min låda i byrån. Jag packar ett par byxor och några tröjor i min väska, och sätter mig sen på sängen.

Vad i helvete har jag gjort? Jag visste att jag borde ha kollat till honom. Inte ens ett sms har jag skickat, och nu har han massa problem. På grund av mig.

Jag svär högt, innan jag sluter ögonen och lutar huvudet i mina händer.

Jag är världens sämsta vän. Theo har alltid funnits där för mig, och det här är sättet jag tackar honom på?

Innan Theo börjar undra vad jag håller på med, reser jag mig upp och slänger min väska över armen. Med snabba steg är jag ute ur lägenheten. Jag lägger inte ens nyckeln under dörrmattan utan jag spricker bara nerför trapporna.