Bortglömda kidsen || Hov1

Kapitel 14

Noel's perspektiv

Jag jämrar mig när jag känner att jag håller på att vakna. Ändå öppnar jag inte ögonen. Jag är inte redo för att möta verkligheten än.

Jag sneade verkligen igår. Jag suckar bara av att tänka på hur jag höll på. Hur jag håller på.

Varför drack jag ens så mycket? Och varför drog jag upp Ellie till det här sovrummet? Jag hade bara tänkt prata med henne. Om Harriet, och hela den situationen. Så varför gjorde jag som jag gjorde?

Det är knappt att jag ens vågar tänka tanken. Jag skäms över mig själv. Det var såhär jag höll på mot Harriet för några veckor sen också. Jag kan bara inte tro att jag kunde göra så mot Ellie. Speciellt med tanke på hennes föräldrar.

Dessutom så har det varit väldigt spänt mellan oss den senaste veckan, och jag har bara gjort allt värre. Så jävla mycket värre.

"Noel?", jag vänder mig om och kollar bort mot Ludwig. Jag är förvånad över att han lät mig sova i hans säng, och själv sova i soffan inne i hans rum.

"Vad?", frågar jag, lite irriterat. Ludwig som sitter upp i soffan himlar med ögonen.

"Kan du kolla din lur? Den har låtit hela morgonen", svarar han minst lika irriterat. Sen reser han sig upp och lämnar mig ensam i hans rum.

Jag tar upp min mobil som legat på hans nattduksbord under natten. Jag suckar medan jag skrollar igenom mina notiser.

Felix, som igår kväll skickat ett sms där han påmint mig om att inte dricka för mycket. Det gick ju som det gick.

Mamma som skrivit sen klockan sju och frågat hur jag mår.

En påminnelse om att jag måste börja med gymnasiearbetet.

En till påminnelse om att vi har ett möte med skivbolaget om fyra timmar.

Utöver det är det några notiser från snapchat och instagram. Men inte ett ord från varken Ellie eller Harriet. Men varför skulle de höra av sig?

Igår när Ellie hade stuckit försökte jag prata med Harriet. Hon hann aldrig själv säga att hon inte ville prata med mig dock, med tanke på att Axel snabbt drog iväg henne därifrån. Så jag har ingen aning om vart hon är nu.

Så medan jag hade något slags mental breakdown letade Adam rätt på Ludde, och vi stack därifrån rätt snabbt efter det.

Så med andra ord ångrar jag allt som hände igår. Jag har dessutom ingen aning om vart Ellie är. Vad som helst kan ha hänt henne eftersom hon var helt ensam när hon stack igår. Hon kanske träffade någon som hon är med. Eller så gick hon hem till sig själv. Eller så är hon fortfarande ute.

Innan min ångest hinner ta över mig reser jag mig ur sängen och får snabbt på mig mina kläder.

När jag tar upp min mobil för att sedan lämna Ludwigs rum, öppnas dörren och han kommer tillbaka in igen. Han ser förvånat på mig.

"Ska du dra?", frågar han och stannar upp i dörröppningen.

"Jag måste lösa allt jag fuckade upp igår", svarar jag och suckar.

"Har du hört något från Ellie?", fortsätter han fråga, och jag skakar på huvudet. "Inget alls? Hon har inte ens skrivit och berättat vart hon är?". Jag skakar på huvudet igen.

"Tror du det har hänt något?", frågar jag, även om jag inte vill ha något svar på den frågan.

"Jag vet inte", svarar han och suckar. "Hon kanske är hos dig"