Close as strangers

Prolog

"På höger." sa jag och klappa på höger höft.

Killen drog upp mitt linne och ner mina byxor med ett seriöst ansiktsuttryck.

"Okej, du kan lägga dig där så fixar vi."

Jag nickade långsamt och lade mig på britsen.

"Så... varför ett hänglås? annorlunda, men coolt." Han flinade och jag pressade fram ett leende över mitt nervösa ansikte.

"Jag vill ha något som visar att de jag älskar ständigt kommer vara låsta i mitt hjärta."

"Fint." sedan började pennan surra.

Smärtan kom ganska snabbt men det var värt det. När Mikey åkte tillbaka till Australien för precis en vecka sedan bestämde jag snabbt att jag ville göra något.

Vad som än händer kommer han ha en stor plats i mitt hjärta och jag vill visa det. Och vad är ett bättre sätt att göra det än en tatuering?

Ögonen tårades. Det sved. Sved mer än, jag vet inte ens hur jag ska förklara.

Surret slutade och jag vågade knappt öppna ögonen.

"Sådär min sköna. Gå och berätta för alla du älskar att de finns i ditt hjärta." Jag såg ner i golvet och kämpade för att inte börja gråta. "Vadå? sa jag något fel?"

Jag skakade på huvudet.

"Det är bara lite svårt.." mumlade jag.

Utan att jag reagerade fick jag en hand på axeln.

"Vill du berätta?"

Med en snabb skakning på huvudet reste jag mig upp. Aj, det sved.

"Tack så jättemycket för allt!" sa jag och lämnade rummet.

*1 år senare*

"Hejdå gumman. Lycka till med jobbet nu! Ring mig så fort du kommit fram."

Jag bet mig i läppen. Inte gråta Ellie. Inte gråta.

"Hejdå..." mumlade jag innan jag vände mig om och visade upp min biljett.

Så fort jag kom på planet fick jag den där pirrande känslan i magen. Jag ska till LA! Ahhh!

Så fort jag gått ut skolan hade jag börjat leta jobb i LA direkt. Jag och Sarah hade ju alltid pratat om att flytta till USA och här är jag, på planet påväg.

New York har alltid varit mer tilltalande men jag vet hur mycket LA betytt för Sarah så bestämde jag mig snabbare än blixten att det var dit jag ville.

Jag fick ett jobb som informationsguide på LAX där jag ska gå runt och se att alla kommer till rätt gate vid rätt tid. Jag är faktiskt rätt taggad fast nervös på samma gång. Jag menar, det är bara tre dagar kvar till första jobbdagen.

Sedan har jag även en egen liten etta inte alls långt från flygplatsen och ja... jag hoppas att det kommer bli bra i alla fall.

Jag ska bygga mig ett nytt liv.