Close as strangers

Kapitel 6

Michaels P.O.V.

"Har.." Jag stannade upp. Vad är det jag det. Vad fan är det här. Jag måste drömma. "What the...!" Kved jag innan jag slängde igen dörren.

Jag fattar inte. Jag gör det bara inte.

Tårarna började rinna ner för kinderna och benen ledde mig ner för trappan. Utan ett ord gick jag genom vardagsrummet och ut på baksidan. Det kändes som att jag skulle spy. Jag vill inte. Inte Ellie. Vad har jag gjort för fel. Vad har jag gjort för fel mot mina bästa kompisar.

Jag satte mig mitt på gräsmattan och gömde mitt ansikte i händerna.

"Michael...?" En välbekant röst kom närmre och Liz satte sig bredvid mig. "Vad är det?"

Jag såg mot henne och försökte sansa mig.

Men istället slog jag med handen desperat framför mig rätt ner i gräset.

"FAN!" skrek jag så jag är rätt säker på att mamma på andra sidan jorden hörde.

"Är du okej?" Liz tog fram sin lärarsida.

Jag nickade trots att huvudet helst ville skaka på sig.

"Ja.. det är bra." Mumlade jag och Liz log lite innan hon osmidigt reste sig och lämnade bakgården.

Jag lade mig på rygg och såg upp på molnen som sakta rörde sig framåt. Det såg rätt chill ut. De slipper se sin bästa kompis äta upp sin ex flickväns ansikte. Det gör faktiskt rätt ont även om El måste få gå vidare. Vi har glidit ifrån varandra och det kommer aldrig bli som förut. Så är det bara.

Jag hörde hur en dörr stängdes och steg närmade sig.

Försiktigt satte jag mig upp och såg Luke slå sig ner framför mig.

Jag torkade diskret bort tårarna och pressade fram ett fejkat leende.

"Förlåt..." Mumlade han och började fingra med gräset.

"För vadå?" Jag bet mig försiktigt i kinden. Kom igen Michael. Du klarar att hålla dig stark. Du och El har inget längre. Det är henne allt handlar om. Inte dig.

"Du vet vad jag menar, Michael. Jag är ledsen."

Jag tog ett djupt andetag. Det här är varför jag älskar Luke. Han bryr sig om allt och alla. Han är bäst.

"Du behöver inte vara det. Kom igen, både du och El förtjänar varandra." Jag vet inte vem jag försökte lura. Eller vad jag kände. Jag var väl någonstans glad för dem fast nej. Jag kände mig så korkad. Så dum. Men somsagt någonstans får jag väl gilla läget.

"Seriöst Michael, jag är så ledsen!" Jag drog in honom till en kram. Jag älskar Luke. Och El. Men jag har gått vidare. Nästan iallafall. De skulle faktiskt vara rätt söta.

Jag med... viskade jag till mig själv.

Vi reste oss upp och började långsamt gå inåt.

"Ska ni berätta för de andra?"

Jag såg mot Luke som ryckte på axlarna.

"Jag vet inte..." började han. "Eller det ska vi väl men.. hur känner du?"

Vad har jag med det att göra? Det handlar inte om mig. De borde inte lyssna på vad jag har att säga.

"Har ni tänkt att göra det igen?"

Luke bröt ut i skratt och jag har ingen aning om varför. Eller okej, det var en konstig fråga men jag var seriös. Jag menar det. Det har betydelse.

Vi kom in i vardagsrummet där Ellie satt i soffan/hennes säng. Jag spände till samtidigt som jag pressade fram ett leende.

Ellies P.O.V.

"Ehhm..." började han och jag kände hur mitt dåliga samvete blev större än min själ.

"Jag vet inte ens vad jag ska säga Michael. Förlåt.." jag drog fingrarna genom mitt toviga hår.

"Jag fattar inte! Ni båda har sagt förlåt men för vad? Vi var kapitel i varandras liv men det är dags att gå vidare för dig också. Jag bryr mig inte vem du är med, bara du är lycklig och att han inte skadar dig som jag gjorde. Seriöst Ellie, ha lite kul. Jag kommer alltid älska dig, som en kompis. Det spelar ingen roll om du tänker sova hos någon annan. Du måste också få vidare och ha kul..."

Det där gjorde ont.

Han sa det på ett sätt så det lät som att han aldrig älskat mig. Som att han spelat något spel med mig. All tid med honom kändes bortkastad. Men det är den inte. Jag vet att han älskat mig. Fast hur kan jag egentligen vara så säker på det? Jag är ju bara lilla Ellie.

"Okej kompis" sa jag övertydligt innan jag reste mig och lämnade rummet.

När jag gjorde entré i köket satt Luke på en stol med näsan i mobilen. Direkt han såg mig lade han ifrån sig den så han kunde omfamna mig.

Hans famn var så varm och trygg. Det kändes som förut om inte ännu bättre.

"Det känns så konstigt", mumlade jag in i hans axeln. Jag kan nästan svära på att han nickade.

Han flyttade mitt huvud och lade sina läppar mot min panna.

"Det kommer bli bra.." viskade han.

Jag skulle kunna stå här hela dagen. Allt kändes så bra. Det kändes inte som att det hänt något alls.

Hans händer strök längst med min rygg och mina händer vilade i hans svank.

"Luke?" Vi sköt oss ifrån varandra och såg mot rösten antagligen med vettskrämda ansikten för Liz skrattade till. "Jag tänkte bara fråga om ni vill med ut och äta ikväll?"

Jag andades ut. Jag trodde att hon skulle prata om oss.

"Ja." Sa Luke kort.

Liz såg mot mig och jag nickade ivrigt.

"Ja tack, gärna!"

______________________________________________________________

Aww Michael! Jag har sjukt dåligt samvete över vad jag gjort.. jag älskade Ellie och Michael ugh...