Close as strangers

Kapitel 16

Ellies P.O.V.

"Du vet att vi pratade om att åka hem efter New York eftersom det var sålänge sen vi var hemma?"

Jag nickade.

Jag satt uppkrupen i Lukes knä medan de andra sprang fram och tillbaka för att hitta kläder de ska ha med sig till New York. De kommer nog aldrig bli smidiga på att packa eller börja packa i tid.

"Vi åker dit på onsdag. Och du ska med."

Jag såg på honom med förskräckta ögon. På onsdag?! Det är ju om sex dagar!

"Men jag jobbar ju?"

Luke ryckte på axlarna.

"Du får väl ta ledigt då?"

Jag skrattade till. Han sa det som att det inte var några som helst problem alls. Visst, han vet ju inte hur det är att jobba på ett vanligt jobb och inte heller jag vet hur det är att ta ledigt.

Vi satt kvar under tystnad och resväskorna anlände till vardagsrummet en efter en.

"Alla redo?" Liz stod start klar i dörtöppningen.

Vägen till flygplatsen gick så mycket snabbare när man åkte bil och hade sällskap än när man satt på en buss, ensam.

Direkt vi sagt hej då och de gått ombord gick jag till min chef och bad om ledigt. Det var absolut inga problem att vara borta i två veckor utan han bara log och skrev på.

Jag slängde iväg ett sms till Luke innan jag åkte hem.

"15.54 Till: Lukey

Australien håll i er för jag kommer!"

Hemma var det ensamt.

Jag satt och zappade mellan olika kanaler när tanken slog mig att jag snart kommer kunna se mina bästa kompisar uppträda på Amerikansk morgontv.

Jag böjde mig efter min mobil och tryckte mammas nummer. Sitter jag ensam länge till vet jag inte vad jag kommer börja tänka på.

Det gick tre signaler innan hon svarade.

"Hej gumman!" Jag började le.

"Hej mamma!"

"Hur är det?"

Oj hur är det? Hur ska jag veta hur det är? Jag vet väl inte.

"Det är väl bra tror jag. Hur är det själv?"

Mamma pausade.

"Jodå... Patrik har det lite svårt i skolan och James är ute och undviker oss hela tiden."

Allting vällde över mig. Stackars mamma. Jag kan inte hjälpa henne. Jag bor på andra sidan världen. Varför är jag ens här för?

"James ringde mig här om dagen... men jag pratade inte med honom någonting."

"Han ringde men ni pratade inte?"

Jag skrattade lite. Okej, det lät faktiskt lite skumt.

"Ja eller asså han pratade med Luke.. fråga inte jag vet att det låter konstigt."

Vi pratade lite om att Patrik hade fått en jobbig första start i skolan. Han har sedan jag åkt varit lite nere. Det var tufft för honom att bli ensam kvar. Och det var tufft för mig att höra.

James blev bara värre och värre vilket gjorde mamma orolig. Han var inte våldsam eller så, men han hade olika tjejer varje natt och var egentligen bara hemma när alla andra var på jobbet.

"Hur är det med Michael då?"

Oj. Oh. Nej. Hon vet inte.

"Ehm... bra tror jag.."

"Tror du?"

"Ja jag tror. Vi har inte delat så mycket känslor den senare tiden..."

"Varför inte...? Ni var ju jättetighta?"

Jag suckade tungt.

"Saker förändras... det är komplicerat."

"Jag har tid gumman. Det är en timme innan jag börjar jobba."

Jobba. Tidsskillnaden gör mig verkligen förvirrad.

"Vad är klockan?"

"Ehhm.." Det lät som att hon lade ifrån sig telefonen ett ögonblick. "Halv åtta. Vad är det som hänt där borta?"

Vad kan man berätta för sin mamma egentligen? Kan jag berätta om vad som hänt mellan mig och Luke eller ska jag återlämna det?

"Så... Vi träffades ju igen på flygplatsen av en slump, sen så var allt jättekonstigt mellan mig ooch Mikey, men ändå inte så konstigt. Dagarna gick typ sedan sa det väl bara klick mellan mig och Luke och vi kysstes utan att någon av oss egentligen visste vad vi gjorde." Jag stannade upp för att vänta på något reaktion av mamma men det var helt tyst på andra sidan. Det enda som hördes var hennes andetag. "Sedan hände det igen... Vi gick kanske lite längre men inte allt för långt, kanske för att Mikey avbröt oss genom att komma in i rummet jag vet inte. Han kom på oss i alla fall och allt blev ett kaos. De andra fick veta det genom bilder som spreds på twitter och det var så hemskt..."

Sedan berättade jag allt. Allt från Australien till tjejerna som skrek efter mig och intalade hela twitter att jag var en otrevlig bitch. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte grät. För det gjorde jag definitivt. När vi lade på gick jag raka vägen och tog en varm dusch innan jag kröp ner i min säng och försvann in i drömmarnas värld.

Jag satt i soffan i min ensamhet med datorn uppfälld i knät.

Idag hade varit min sista arbetsdag innan jag åkter till Autstralien för första gången. Wow, det ska bli så coolt. Och kul. Jag kommer få se hur de bodde innan allt hände. Var de bodde. Vart Michael satt och pratade med mig. Var han sov när vi precis gjort slut. Och sedan bara att få se Australien allmänhet känns ju inte precis fel.

Jag klickade in mig på twitter och började kollade runt lite. Det var ganska otrevliga toner och folk skrev inte särskilt snälla saker kan jag påstå.

Jag laddade om sidan och slängde en blick på på trenderna.

#STOPTOUCHOURBOYS trendade som första trend över hela världen.

Jag höjde ögonbrynen. Jag vet inte om det handlade om One Direction eller om mina killar men det måste jag ta redo på.

Med ett klick om jag in på hashtagen och jag trodde verkligen inte mina ögon.

Det kändes verkligen som att jag skulle svälja min tunga.

Jag drog upp min mobil från fickan.

"16.49 Till: Lukey

Jag tror inte att jag kan åka med till Sydney."

_____________________________________________________________

Whaat vad tror ni just hände? Jag vill ha minst fyra kommentarer om varför ni tror att hon inte kan åka med till Sydney. För att jag vet inte jag vill bara ha det okej annats blir jag ledsen ):

Så hur mår alls? Har alla kika regnit som jag? Fast det är ju lite mysigt... OCH SNART ÄR DET HÖSTLOV PARTY HARD!!

Sååååå jaaaaaaa.... vilken är den bästa låten just nu? Jag vill lyssna på musik men vet inte på vad haha ):