Close as strangers

Kapitel 7

Ellies P.O.V.

Middagen gick otroligt långsamt och det kändes bara jättestelt.

Jag och Mikey förklarade oss kompisar men ändå sa vi inte ett ord till varandra under middagen eller resan hem.

Väl hemma samlades vi alla runt matbordet. Helt ärligt vet jag inte varför alla gick dit men det gjorde vi i alla fall.

"Var sover Ellie inatt då?" Det kändes tryckt att ha Liz här. Jag vet att jag alltid skulle kunna prata med henne. Hon är lite som en extra mamma och de var hon redan när de bodde i London. Så det var skönt att veta att jag hade henne här. Fast nu för tillfället var det mindre kul. Nu var det mest pinsamt.

"Asså jag tänkte åka.." började jag men blev avbruten.

"Lägg av! Vet du vad klockan är och vi har ingen bil! Du stannar!" Calum såg typ oroad ut.

De andra hummade medhållande och tillslut nickade jag. Jag får väl vara kvar då.

"Du kan ju sova i mitt rum. Jag tar soffan!" Liz log och jag skakade snabbt på huvudet.

"Nej. Jag har redan tagit sin säng en gång och dessutom tycker jag om soffor."

Jag log. Det var nästan sant. Det var inte så hemskt att sova i soffor. Jag var rätt van.

"Struntprat! Du sover i en säng!"

Jag suckade. Visst det skulle vara skönt, men var?

"Asså..." började jag men visste inte hur jag skulle fortsätta.

"Ellie kan ju sova hos Luke. Jag är säker på att ingen av de skulle tacka nej."

Världen stannade upp.

Vad säger han?

Hur kan han säga så?

"Michael, va?" Ashton såg ut som ett frågetecken.

"Fan Mikey..." viskade jag för mig själv.

"Fråga dem det handlar om. De kan nog förklara." 

Han slängde bak stolen och lämnade köket med snabba steg.

Ilskan inom mig började växa. Hur kan han säga så? Hur kan han tvinga oss att berätta något som hänt en gång (okej två då men det vet inte han)? Hur kan han säga det framför Lukes mamma? Hur kan han vara så omogen?

Han sa att det var lugnt och att jag skulle ha lite kul. Och wow gud vad roligt när han säger så då. På honom lät det liksom som att jag skulle vara med olika killar varje kväll. Om jag hade varit sån skulle han sagt såhär till varje kille då? Eller vadå?

"Vad var det där om?" Frågade Ash och typ stirrade mot mig.

Jag gömde mitt ansikte i mina händer. Jag vill inte vara här.

"Ellie, vad handlar det här om?" Ash lät oroad, ledsen och lite halvt arg i en härlig blandning.

Alla såg mot mig. Alla utom Luke. Han satt med blicken fäst i bordet. Jag fattar inte hur Mikey kunde säga det där om sin bästa kompis. Visst, Luke kanske inte gjort helt rätt men han påstod sig vara okej sen säger han sådär? Det skulle kunna göra att alla vänder sig mot Luke och nej jag förstår inte.

"Ursäkta.." mumlade jag och reste mig från bordet.

Jag gick ut och letade efter Mikey. Det var inte precis svårt att hitta honom utan han satt i sin egen säng med sin laptop i knät.

Jag knackade lite på den öppna dörren innan jag gick in och ställde mig framför honom.

"Varför?"

Han höjde ögonbrynen.

"Varför inte?"

"Seriöst! Vad fan tänkte du med?!"

Jag vankade frustrerat fram och tillbaka i rummet.

"Det är ju sant?"

"Men för Guds skull Michael! Vem bryr sig om det är sant?! HUR KAN DU GÖRA DET MOT LUKE?! VET DU HUR MYCKET DET SKULLE KUNNA FÖRSTÖRT... För er?" Jag kände hur en tår bildades men jag blinkade bort dem lika fort.

"Så allt handlar om Luke huh. Varför är du ens här om allt är om Luke?"

Vad är det han inte förstår? Jag bryr mig om deras vänskap mer än något annat. Jag skulle inte låta något förstöra den OCH jag bryr mig om Mikey. Jag vill inte att han ska bråka med någon. Egentligen inte med mig heller, men hellre vi två än typ Luke och Mikey. De har känt varandra hela livet och jag är bara en liten fluga som haka på och blev kär. Och ja nu allt vad som hände.

"Det handlar om dig! Eller rättare sagt er! Jag fattar inte varför du gjorde som du gjorde! Varför låter inte du oss berätta?! Varför tvingar du oss?! Du sa själv att du var okej så länge jag var lycklig, och jag kan säga att sånt här inte precis gör mig glad. Men det visste du redan. Var det därför du gjorde det?! För att jag skulle bli irriterad och alla skulle bli sura på mig? Fan Michael! Varför sa du att du var okej med allt?!"

Det blev helt knäpptyst. Du skulle lätt kunnat höra en nål falla.

"Okej.." viskade jag. "Jag vill bara inte att något ska komma mellan vår vänskap..."

Sedan vände jag mig om och tog de få stegen som krävdes för att komma ut ur rummet.

Tårarna brände bakom ögonlocken och när jag väl stängt dörren började de falla. Falla mer än ett vattenfall.

Jag tog inte ens bort handen från handtaget. Jag bara stod med blicken i den vita dörren och tårarna längst kinderna.

Jag vill inte förlora Mikey. Han har hjälpt mig och stöttat mig. Varför gjorde han sådär?

Jag förstår inte.

_____________________________________________________________

Förlåt att det blev så kort men jag fick skriva om det tre gånger för att det inte sparades och det blev bara kortare och sämre för varje gång.

I alla fall... vad säger ni om Michael? Hur tar han hand om situationen?

Har ni några önskemål om vad som kan hända KOMMENTERA. Jag vill ja ALLT YAY