Close as strangers

Kapitel 18

Ellies P.O.V.

Jag tog mig ner till pizzerian den kvällen. Jag orkade knappt en fjärdedel av pizzan vilket gjorde det rätt onödigt att i överhuvudtaget köpa den. Men det kunde jag inte veta innan. 

Nu låg jag i sängen och stirrade upp i taket. Allting kändes så meningslöst. Till och med att sova. Vad jag än gjorde blev det fel. Och vad jag inte gjorde blev också fel. Inget blev rätt. Aldrig skulle något gå som jag vill. Aldrig. 

Tillslut somnade jag. Bara sådär. 

---

När jag vaknade var det ensamt. Riktigt ensamt. Mina ögon var torra och magen vred sig. De kommer hem idag. Jag har absolut ingen aning om hur jag ska bete mig. Jag vill inte träffa honom nu. Inte efter det här. 

Jag tog min mobil och klickade mig in på min och Lukes konversation och slängde iväg ett sms.

"10.53 Till: Lukey

Jag mår inge bra så jag kommer inte till flygplatsen ):"

Det var en lögn. Jag mådde inte dåligt. Eller jag mådde kanske inte bra, men det var bara psykiskt.

Jag tassade mig ut och satte på The fault in our stars på tv:en. Raklång lade jag mig över soffan och stirrade på tvskärmen. Det tog inte lång tid förens jag somnade. Hur jag lyckas somna är ett mysterium, för helt ärligt gör jag inget annat än att sover.

Jag vaknade av att min mobil vibrerade under min kudde.

Segt drog jag fram den och såg på displayen.

Luke.

Jag lade undan den och efter ett tag slutade den men började lika snabbt igen. Och så höll den på. Varje gång stod Lukes namn som inkommande.

Jag bröts ner till botten. Jag vet inte ens hur jag ska göra. Ska jag svara eller ignorera. Det har gått sju samtal tänk om det är något viktigt? Tänk om det hänt något.

Ytterligare samtal ramlade in och efter varje samtal rann mina tårar ännu lite till.

Efter tolv samtal blev pausen något längre innan det började igen. Den här gången var det dock inte Lukes namn på displayen. Det var Michaels.

Jag lät hans samtal passera. Vad var det de ville? Varför ringde de så hysteriskt?

Samtalet avslutades med påbörjades lika fort igen. Tänk om någonting faktiskt hänt så ligger jag här i min soffa och inte svarar för att jag är sjukt egoistisk.

Jag tog mobilen i handen och svarade på samtalet. Jag sade dock inte ett ord utan höll bara mobilen mot örat och hörde på hans andetag.

"Hallå?" Jag svarade inte. "Hallå, Ellie?" Jag snyfta till. "Ellie, vad är... nej jag kommer om tio istället. Bara tänk på något som gör dig lugn sålänge."

Sedan började luren tuta.

Vad hände nu? Kommer han hit? Ska jag springa och gömma mig? Är jag sur på Mikey också eller inte?

Jag tryckte kudden mot mitt ansikte. Varför ska alla tankar döda mig för?

Är jag ens sur på Mikey? Har jag något att vara sur på honom för?

När jag minst anade det bankade det på dörren. Tvekande reste jag mig och släpade fötterna till dörren. Jag krånglade upp dörren och där utanför stod Mikey.

Mina tårar blev bara allt fler bara av att se honom.

Jag lämnade honom i hallen och begav mig tillbaka till min plats i soffan.

Han kom ett kort ögonblick efter och satte sig bredvid mig.

Jag försökte pressa fram ett leende men det kändes mer som en grimas.

"Mår du bättre?" Jag nickade lite och torkade bort en överflödig tår.

Mikey gav mig en lite konstig blick men log ändå lite.

"Hur va New York?" Frågade jag mumlande.

"Det var underbart!" Han sken upp. "Så mycket fans och herregud!"

Jag nickade och snyftade under tystnad.

Jag hatar New York. Hatar. Hatar. Hatar.

"Ska du berätta vad du har på hjärtat?"

Jag skakade snabbt på huvudet.

"Det är inget."

Han höjde ögonbrynen.

"Inget?" Jag skakade på huvudet. "Är det därför du gråter?"

Jag svarade inte. Hur ska jag inte kunna berätta?

"Jag lovar... det är inget. Bara hemlängtan." Jag ljög. Och dessutom sög jag på att ljuga.

"Jag tror dig inte", sjöng han.

Jag svarade inte nu heller. Det kändes jättekonstigt att prata med Michael. Vi har känt varandra flera år och han kan verkligen läsa mig inifrån och ut. Och nu är det mest konstigt. Det är liksom inte samma sak längre. Nu är det mest konstigt att han kan läsa mig så bra.

"Kom igen vad är det?"

Jag skakade på huvudet.

"Nej det är ing..." Tårarna tog över helt. Jag klarar inte det här livet längre. Jag vill inte ha något med kändisskapet att göra längre. Det tar kol på mig och jag kan inte låta det gå längre. Långsamt dör jag inifrån och ut. Det går inte länge. "Jag kan inte längre... Det är allt."

Michael suckade tyst. Antagligen trodde han inte att jag hörde men det gjorde jag.

"Vad är det som hänt?"

Jag bet mig i läppen.

"Du måste berätta, Ellie..."

Det blev helt tyst. Jag kunde inte höra hans andetag längre.

"Det... det går inte...." viskade jag och såg ner i golvet. Det kändes bättre att se ner i golvet än på Mikey. Jag fick bara skuldkänslor av att se honom.

"Jag kan inte lita på... någon längre..." fick jag fram efter en lång tystnad.

Det gjorde ont att bara säga det. Säga att det inte finns någon att lita på. Inte ens på honom. Jag älskar honom, men det går inte.

"Du har många du kan lita på, Ellie. Ashton, Calum, Luk..."

"NEJ!" utbrast jag. "DET GÅR INTE LÄNGRE!"

"Varför? Vad är det som hänt?"

Tårarna sprutade, ja de rann inte längst kunderna längre. De sprutade.

"Jag har legat med någon som ligger med alla han kollar på..." min röst viskade det. Jag skämdes att säga det. Det fick mig att känna mig äcklig och jag skulle aldrig säga det på det sättet om det inte varit Mikey. Jag behöver inte skämmas inför honom egentligen. Det visste jag.

"Vad pratar du om...?" Michael såg allmänt förvirrad ut.

"När ni var borta... så satt jag på twitter. Allt jag såg var bilder av Luke och... och någon tjej.. både på någon klubb och vid hotellet. Det är så sjukt Mikey... jag känner mig så lurad!"

Mikey lät mig prata klart innan han började skratta lite.