Close as strangers

Kapitel 10

Ellies P.O.V.

"Någon som vill med ut på promenad?" Jag lade besticken till räcka över tallriken.

Det blev en total tystnad i rummet. Antar att ingen vill följa med.

"Ashton?" Han skakade på huvudet. Jag växlade en blick med Calum som tydligt visade att han inte vad intresserad. "Michael?"

Någonstans hoppades jag på att han skulle följa med. Visst, det skulle kanske bli en stel konversation men jag vill ha en tid med bara honom. Bygga upp vår vänskap igen, och bara få vara med honom. Det skulle vara guld värt.

"Nej, jag har andra planer." Han pratade kort och hårt.

"Som....?"

"Spelar det någon roll?"

Innan jag hann säga något var han ute från köket. Vad sjutton skulle han göra?

"Vill du med då, Luke?"

Han nickade långsamt. Okej, hans sällskap skulle jag knappast tacka nej till.

Michaels P.O.V.

Jag hoppade av bussen precis utanför huvudentrén vid sjukhuset. Det kändes så naturligt fastän de var hundra år sedan jag var här. Det satt i ryggmärgen.

"Michael Clifford." sa jag klart och tydligt till kvinnan i luckan. Det är ingen idé att prata lågt för då är allt man får tillbaka ett 'va?! jag hör inte!'. De som sitter här är alltid halvvägs ner i graven.

"Nejmen Michael! Har du koll på vart du ska?" Jag nickade. Hur skulle jag inte kunna ha det?

Jag gick genom sjukhuset och paserade jobbigt många sjuka barn. det krossade helt mitt hjärta. Varför ska små barn behöva vara sjuka? De är allt annat än redo för att dö.

Med en försiktig knack på den kala dörren sköt jag upp den.

Ett leende sökte sig över läpparna och min hand rörde sig i en vinkning.

"Hej!" sa jag glatt.

Ellies P.O.V.

"Okej, hur länge har vi varit ute egentligen?"

Luke skrattade och rycke på axlarna.

"Ingen aning!"

Det här hade helt klart varit den roligaste promenaden i mitt liv och det positiva är att den inte är slut än.

Egentligen är det enda vi gjort att diskutera hur folk ser ut att vara. Vi har antagligen fel på de flesta men ändå.

Vägen delade sig i fyra delar och vi stannade upp som två fån. Eller jag kände mig som ett fån.

"Och nu...?" Fnittrade jag. Jag kände mig som en liten skolflicka där jag stod och fnittrade åt att vi inte visste var vi skulle.

Luke tog min hand och allt inom mig började brinna. Okej, här med erkänner jag Ellie Mackenzie för mig själv att jag är kär i Luke Hemmings. Jag älskar honom.

"Kom här!" Han drog mig över vägen, eller rättare sagt, över den ena vägen. Vi typ halvsprang en bit innan Luke tvärstannade helt utan förvarning.

Han drog mig intill sig och innan jag visste ordet av det tryckte han sina läppar mot mina.

Jag. Älskar. Att. Kyssa. Den. Här. Människan.

Det kändes bara så rätt. Rätt, framtill jag insåg att vi stod bland massa folk.

Jag drog mig ur kyssen men lät hans armar fortsätta omfamna mig. Ganska ologiskt egentligen men jag vill inte att han ska släppa mig.

"Luke, det är massa folk här..." Varför viskar jag för?

"Och...?" Han var påväg att kyssa mig igen men jag stod på mig. Vi måste tänka på andra också. "De är bara medelålders företagare som här, Ellie. Kolla runt, det är lugnt. Du behöver inte oroa dig." Han hade ju faktiskt rätt. Vi hade inte sätt särskilt många i vår ålder.

Luke bara såg på mig med sina snälla ögon. Han brydde sig verkligen om vad jag, och alla andra för den delen, sa och tyckte. Hur kan en människa bry sig om andra så mycket?

Mina mungipor tryckte sig uppåt mot mina ögon. Han är så underbar.

Jag formade mina händer runt hans bakhuvud. Hans hår låg tillplattat men jag tror att jag förstörde det lite. Med fortfarande ett leende placerade jag mina läppar ovanpå hans. Sedan stod vi så. Jag vet inte hur länge. Men tillräckligt innan vi släppte.

Under tystnad, hand i hand började vi gå tillbaka vägen vi gått. Rätt som det var bröt Luke ut i skratt och pekade på en kvinna på andra sidan vägen. Jag hyschade honom innan jag sneglade mot kvinnan. Helt seriöst, förstår inte varför hon var så rolig? Är det då jag som är tråkig, eller vadå?

"Kan du förklara de roliga?" Jag småskratade lite åt att Luke verkligen inte kunde sluta skratta.

"Hon såg ut som du kommer göra om typ tio år!" fick han tillslut fram.

Självklart såg jag mig om för att se kvinnan igen men hon hade naturligtvis försvunnit utom synhåll. Inte särskilt konatigt.

"Vet du.. Du har skrattat mycket idag." Jag blev helt varm inombords av at bara säga det. Det var sant. Och jag älskade det. Jag ville inte trycka ner honom till botten och få honom att må dåligt för att jag gör allt komplicerat.

"Det är för att jag är med dig.."

Vår diskussion om hur jag skulle bli när jag blev äldre fortsatte påvägen hemåt. Vi mötte tre tonårskillar som visslade efter oss vilket fick mig att rodna värre än en tomat, vilket också gjorde det hela pinsammare.

När vi hade kanske tio minuter kvar hem började Lukes mobil surra i hans jeansficka.

Väldigt osmidigt krånglade han upp den och svarade Ashton som ringde.

"Hallå... Vad brukar man göra när man är promenad.. Vet inte... Tio... Men ta det lugnt!... Varför?... Kan du inte bara berätta nu?... Ja, vi kommer.... Mm, hejdå..."

Jag kollade frågande mot Luke som ryckte på axlarna. "Ingen aning... Han lät arg och typ skrek att vi skulle komma hem nu..."

Varför? Vad har hänt? Tänk om det hänt något! Jag vet inte vad, men något måste det vara-

."Du har ingen aning om varför..?"

Luke skakade på huvudet. Blä då.

Vi ökade på stegen och när vi kom till gatan de bor på släppte vi varandras händer och fortsatte gå som ingenting.

Hemma satt Ashton och Calum i soffan med en laptop framför sig.

Så fort de såg oss vände de datorn mot oss.

"Vad är det här?!"

Och där var det. En bild på mig och Luke. Jag och Luke som kysstes.

"Fan..."muttrade Luke och slog sig ner i soffan samtidigt som han drog upp mobilen.

Calum däremot gjorde motsatsen. Han reste sig från soffan och gick raka vägen mot mig. Hans armar omfamnade mig och tryggheten kändes ännu närmre än vanligt.

Jag märkte inte ens att jag börjat gråta. Allting känns så tomt. Det var inte såhär det skulle bli. Det var inte tänkt såhär.

"Ellie, lyssna på mig nu. Vad du än gör... logga inte in på twitter. Snälla gör det inte."

_____________________________________________________

Dadada drama in tha house! Jag är glad att det här inte är påriktigt draman sugerrrrr!

SÅ vad tror ni Michael gjorde? ;) Hehe jag känner mig så elak.

Puss och kram allhopa säg till om det är något ni vill att jag ska skriva om eller så eller om det är nåt random bara. Jag hjälper mer än gärna till med allt.