Close as strangers

Kapitel 13

Ellies P.O.V.

Jag vaknade av att Luke bokstavligen hängde över mig. Wow, vilket godmorgon. Fast okej, han var rätt söt ändå.

Med ett knorr drog jag täcket över huvudet. Jag har inte sovit klart än. Jag vill sova tusen år till. Och framförallt om jag får sova bredvid Luke.

Han började klänga över mig igen och jag tittade upp från min varma håla. Vad håller han på med?

"Men asså vad gör du?" Jag suckade trött men kunde ändå inte låta bli att skratta lite.

"Jag försöker nå min mobil men du är ivägen.."

Jag kunde inte rå för det men jag fnittrade som en liten skolflicka. Jag tror typ aldrig jag sovit såhär gott sedan... Mikey. Sedan jag sist hade någon som höll om mig.

"Oops...! Vad är klockan?" Jag såg på honom med ett leende. Hur kan man vara så vacker på morgonen? Det är typ omöjligt.

Hans hår låg perfekt, eller i alla fall perfekt för att vara morgon. Hans ögon var blåare än någonsin och hans läppar finare, trots att inte läppiercingen inte var på. (Han var såhär, natti natti nu borstar jag tänderna och tar bort piercingen. Ganska gulligt va?)

Han bröt ut i skratt och klappade sin panna. Vadå, vad sa jag nu då?

"Påriktigt?!" Han fortsatte skratta fastän jag höjde på ögonbrynen. "Jag sa ju att jag inte nådde min mobil!"

Aha. Juste ja. Mobilen är ofta klockan. Det är ju sant.

Jag sträckte mig efter en av mobilerna. Det spelar egentligen ingen större roll vilken det blev.

10.54.

"LUKE JAG BÖRJAR JOBBA OM EN TIMME!" Jag bokstavligen flög upp ur sängen och slängde på mig alla kläder.

"Du kommer hit sen va?"

Jag nickade när jag redan va på språng. Klart jag kommer hit igen sen.

-----

Dagen på jobbet gick fortare än förväntat. Det kändes som vanligt igen. Som innan jag träffade killarna på nytt. Som innan Luke. Som innan allt.

Jag låste mitt skåp och log mot mannen i rummet. "Vi syns!"

Med bestämda steg lämnade jag rummet och påbörjade min långa vandring genom flygplatsen för att komma till bussarna.

Med blicken sänkt i golvet sicksackade jag mellan folks resväskor. Det var en härlig blandning av färger. Svart, blå, röd, orange...

"ELLIE DU ÄR SÅ JÄVLA ÄCKLIG!"

Jag fortsatte gå med blicken ner i marken. Ignorera rösten bakom dig. Gör det bara.

"DU ÄR SÅ JÄVLA EGOISTISK"

Fortsätt gå.

"HORA!"

Det här går inte.

Jag vände mig om och såg mot två tonårstjejer bakom mig. De båda var klädda i flanellskjortor och långt brunt hår. Det förvånade mig faktiskt lite att de var i en jämn ålder med mig. Det märks inte precis på deras uppförande.

De närmade sig med sammanbitna käkar. Varför måste folk se så otroligt otrevliga ut för? Le lite så blir allt mycket roligare.

När de stannade lade de armarna över bröstet och såg allmänt kaxiga ut.

Jag däremot kände mig mindre kaxig helt ärligt.

"Snälla, kan ni bara visa lite respekt? Då skulle jag bli evigt tacksam." Började jag försiktigt. Vad de sa var så sjukt respektlöst så jag vet inte ens var jag ska ta vägen. Hur har de blivit uppfordrande egentligen?